Text & foto: Klas Granström

Med sitt band Peter Bjorn & John är han en av Sveriges mest framgångsrika popmusiker. Som producent åt Lykke Li är han en av hipsterpopens hetaste albummakare – och med artister som Primal Scream och Anna Ternheim når han den breda publiken. MM har besökt Björn Yttlings studio för en unik inblick i arbetet.
– Jag är ingen Max Martin, men visst har jag träffat de flesta stora skivbolagen i USA. Ingen säger nej om jag vill skriva med dem, säger Björn.

Björn Yttling, 36, tog inte den vanliga vägen till att bli en av popens superstjärnor, om det nu finns en vanlig väg. Numera är den stilistiskt pricksäkra poptrion Peter Bjorn & John bara en av hans sysslor, ett band som kan välja bland utlandsgig på de största festivalerna – samtidigt som låten Young Folks ensam har dragit in miljoner till bandet. Den andra delen av arbetet är att producera och skriva till några av popvärldens största. Backar man tillbaka några år i karriären så var det dock inte mycket som pekade mot denna världssuccé.
    Björn flyttade till Stockholm 1995 och började spela med Nicolai Dunger, vilket innebar turnéer runt om i Europa. 1999 bildades Peter Bjorn & John, och Björn fortsatte gigga med band som Caesars och producera åt andra – som 2002 års Waste More Time åt Marit Bergman. Den svenska popeliten älskade honom, likaså en hel del indiefans, men där kunde också kurvan ha ebbat ut, som för så många andra. För någon större kommersiell framgång fanns det egentligen inte.

Young Folks
En viss visselslinga i låten Young Folks från 2006 ville dock annat. Plötsligt var Peter Bjorn & John ett av de mest bloggade banden i världen – och hajpen spred sig och blev till topplistor, turneér och uppmärksammade covers av stjärnor som Kanye West. När jag besöker Björn i hans studio säger han:
  – Vi hade kämpat så mycket med de tidigare plattorna så med Writer’s Block (2006) bestämde vi oss för att bara skita i allt. Låta det gå som det gick utan att bry sig så mycket.
  Idag är Young Folks inte bara en del av svensk pophistoria utan också av hela världens dito. Exempelvis hade The New York Times med låten som ett av tjugo alternativ när läsarna skulle rösta på 00-talets bästa låt. Numera har också PBJ vant sig vid världen som sitt arbetsfält. Men till en början skulle den nya framgången bli en omtumlande upplevelse för Björn och de andra i bandet.
  – Det är väl som för små barn när de känner på en spisplatta. Det tar ett tag innan de fattar att det bränner till. Hade vi fattat hur bra det gick lite snabbare hade vi bott i USA ett halvår tidigare. Jag tror vi fattade hur bra det gått först när vi turnerat färdigt.

  Ångrar du något?
  – I så fall den grejen. Vi tänkte att det tar väl slut om två veckor. Då hade man kunnat göra lite andra val, som att turnera mer i USA och skitit i lite småmarknader som vi åkte till. Man kunde ha slutat på sina jobb, tagit med familjen och åkt över. Allt sånt, fortsätter Björn.

Låtskrivare och producent
Sedan succén med Writer’s Block och efterföljande arbeten som Lykke Lis superhajpade Youth Novels (2008) har det rasat in erbjudanden för Yttling, både som producent och låtskrivare. Det senaste åren har han varvat tillvaron i egna studion vid Hornstull, Stockholm, med skrivande i New York. Bland annat har han skrivit med artister som Natascha Bedingfield, Little Boots och John Hill (som producerat Santogold), förutom att producera fullängdare åt artister som Anna Ternheim och Primal Scream.
    Och Björn är faktiskt inte helt ny i den stora låtskrivarvärlden. Redan under början av 2000-talet jobbade han en del med kända namn som Bloodshy & Avant i Murlyn-studion.
  – Det funkade sådär, så jag började producera istället. Det var mycket Destiny’s Child och MIDI-shakers på allting. Nu vill alla vara rockmusiker, så nu passar man in bättre. Från 2007 tills idag har jag bara försökt lära mig skriva låtar med andra, jag gör ju alla delar från topline till ackorden och produktionen.
      Björn har både manager och förlag som hjälper honom att pitcha in låtar och sy ihop samarbeten, men han känner sig inte som en del av samma cirkus som andra stora svenska namn som Jörgen Elofsson eller Max Martin.
  – Jag är inte i den världen, om jag skriver med någon är det inte något förskott inblandat, men om de använder några ljudfiler efter vi gjort en demo här (pekar mot studion), då får de betala om de vill använda det vi spelat in. Jag är mer på indienivå, vi brukar bestämma efteråt vad det blir ekonomiskt.

Melodier är överskattade
Jag läser en tidigare intervju med Björn, där han säger: ”Melodier spelar ingen roll. De är överskattade. Man kan göra vilken melodi som helst skitdålig – det kan jag bevisa. På samma sätt som en rutten melodi kan göras bra. En bra låt har enbart med uttrycket att göra.” Jag frågar Björn vad han menade.
  – Jag tror jag hade haft en diskussion med en viss popartist i Sverige som lägger för mycket tid på förarbetet helt enkelt.
  Jag har aldrig tidigare hört någon säga att melodin inte är viktig.
  – Den är inte viktigare än allt annat i alla fall. Det är hur ordet låter, vilken pitch du gör, den tonart du levererar i. Allt det är lika viktigt. Du kan inte säga “den här melodin är så bra”, det är inte en bra låt förrän du kan trycka på Play och det verkligen är en bra låt. Det spelar ingen roll hur bra jävla melodi du skrivit.

  Så är texten viktigare än melodin?
  – En melodi har ingen mening, men det har en text. Många band säger “vi gör så bra melodier”. Vem bryr sig om det, det handlar om låtar. Man ska inte tro att en melodi som har en massa hopp hit och dit är bättre än en melodi som går såhär: “knack, knack” (Björn knackar monotont i bordet). Folk tror att man kan planera skivor innan, det går inte. Det är det man hör i örat när det är klart som är det enda som räknas.

  Hur speglar det av sig på dig som producent? Är det nummer ett att få till uttrycket?
  – Ja, det är det. Det är svårt att förklara, jag kanske säger emot mig själv nu, för jag säger inte att man inte ska komma med en färdig låt till studion. Tänk dig att du liknar melodin du skrivit där hemma med valla för en skidåkare. Den behövs för att det ska kunna bli ett bra lopp, men den är inte allt. När du väl ska spela in kanske du måste göra om allt. Enklare, kanske svårare, kanske bara annorlunda. Det handlar hela tiden om att lägga upp det för nästa steg i produktionen. 

  Hur förbereder du dig för en inspelning?
  – Grejen är ju att man glömmer det. Efteråt tänker man “fan, vi spelade in på bara en vecka”. Men man lägger alltid ned tiden någonstans, så spelade man in på en vecka kanske man förberett sig en månad. Eller så gör man jobbet i efterproduktion eller mix. Eller så har du varit och turnerat sju år innan på samma material och bara går in och bränner in det. Någonstans gör man jobbet.

Tydlig som producent
Många av de artister Björn har jobbat med beskriver honom som extremt tydlig, att han hela tiden jobbar efter en tydlig idé. Är det hans hemlighet?
  – Ja, det kanske det är. Jag gillar ju pop och då ska man förstå direkt. Jag gillar inte när det är för ambivalent. Jag har nog lätt för att skita i idéer, och många artister behöver ett filter.

  Du måste ha bra självförtroende?
  – Ja, men det är väl inte så farligt om jag gör en halvrutten skiva? Ingen kommer dö av det. Jag litar på mig själv, om jag producerar så är det jag som måste städa upp om det inte funkar. Men om jag inte producerar säger jag ingenting, då finns ingen anledning.
    Samtalet glider vidare kring hur Björn jobbar som producent. Jag nämner en SVT-dokumentär om Metallicas svarta album, som producerades av glamrockaren Bob Rock (Motley Crue med flera). I en tid där Metallica hade varit thrash-metallens fanbärare skulle Bob Rock komma till studion och övertala bandet att bli mer kommersiella. Resultatet blev att Rock till en början blev i det närmaste mobbad av bandet.
  – Jo, men så är det. Ofta ska man vara en motpol som producent. Med Shout Out Louds är det inte så, de är så snälla att jag nästan får provocera dem för att de ska gå igång. Med Primal Scream var det annorlunda, de har en väldigt homogen lagkänsla. Pratar skotska och var väldigt mycket ”de mot mig”. Med stora soloartister är det lite annorlunda, då ska man mer alliera sig ihop med dem mot alla andra, mot teknikern, mot en A&R, journalisterna, alla egentligen.

Inte nogrann med teknik
När det kommer till studioteknik är inte Björn speciellt nogrann. Han har jobbat med musik, instrument och i en studio under en lång period av sitt liv, så en hel del har såklart gått in. Men han säger sig vara tämligen ointresserad av själva utrustningen.
  – Det är inte mitt jobb att mäta hur långt från virveln micken ska stå. Jag kan inget om sånt. Man lär sig teknik med tiden, visst. Men tycker jag om hur det låter så är det bra. Jag har assistent och tekniker, som Lasse (Mårtén), med mig och bryr mig inte ett skit om det är “rätt eller fel”. Det blir ofta bra om det är ”fel”. Bara på något annat sätt än det vanliga.
  Några favoritprylar i studion visar han dock upp. Bland annat en Roland SRE-555 Chorus Echo.
  – Jag kör mycket genom ett bandeko. Jag släpar med mig det här vart vi än åker, likaså min Yamaha Handy Sound, den är en favorit som i stort sett alltid är med. Den är väldigt effektiv, och liten. Och min Hoshino baskagge är nog med på alla skivor. Den låter som den ska göra, lågt, subbigt, attack och litet. Den har allt, förklarar Björn.
  Så vad mer är Björns hemlighet som producent? Varför har just han lyckats renodla de artister han jobbar med ännu ett snäpp? Anna Ternheim är bara ett exempel på en artist som med Yttling vid spakarna lyckats hitta ett än mer distinkt sound – och ta sina låtar ytterliggare ett snäpp framåt. Själv säger Björn att han försöker jobba på lite olika sätt för att få ur det bästa av sina artister, som alla är olika som personer, och bra på olika saker.
  – Ibland kan det vara att artisten är för noga med något, att man vill gå in och förstöra, få dem att göra just det lite slappare. Eller tvärtom, att de är för slappa på något område. Sen vilka musiker man väljer är såklart viktigt. Man måste hitta rätt folk. Först därefter skriver vi ihop och väljer ut det material som går åt rätt håll från vår idé. Sedan sitter vi ofta bara med gitarr och spelar. Jag gör så även med band, vi tar gitarr och sång först och bara trummar på knäna. Om det funkar då, så att det låter bra, då vet man att tempot är rätt. Rytmen går att jobba på senare, berättar han.
  När det kommer till Björns senaste stora framgångar som Lykke Lis Youth Novels (2008) och PBJ:s Living Thing (2009) så är det ett avskalat sound som varit Yttlings melodi. Få ljud, men alla ska ha sin givna plats. Så här förklarar han sitt sound.
  – Jag gillar när man lyssnar på gamla garageskivor och hör något konstigt ljud som gör hela grejen. Inte bara att de staplar gitarrer på varandra. Jag förstår inte varför de där ljuden är med, de som bara kompar något annat som spelar. Det är lätt att man bara lägger på en akustisk gitarr för att det ska vara där, en hammond eller något annat. Man kompenserar för att man inte gjorde rätt trumljud i grunden. Jag är ingen hiphopfantast på något sätt men kan tycka det är fräscht hur de producenterna tänker. Timbaland har ingen färdig mall för låtarna. Jag kan tycka att det är konstigt när man jobbar med ett rockband i studion och någon frågar ”hur fan ska vi lösa det här live?”. Vem bryr sig?

Mycket på gång
Våren och sommaren kommer bli en upptagen tid för Björn. Samtidigt som han redan i mars började med uppföljaren till Lykke Lis debut, ska han hinna med att vara pappaledig på halvtid – och börja snickra på PBJ:s nästa med Peter och John. Den här gången kommer dock inte Björn själv att producera PBJ – istället ska Per Sunding, tidigare medlem i Eggstone och producent åt Bob Hund, The Ark och The Cardigans sköta den biten.
  – Det är ett jobb det med, att producera. Antingen gör man det eller inte. Det blir enkelt och bra, Per är duktig, säger Björn om valet.
  I lokaltidningen Norrbottens-Kuriren berättar Björns bandkompis John om det kommande soundet, han nämner såväl AC/DC som Stooges och The Fall som influenser.
  – Nu blir det rock i ett rum, mer traditionellt. Illusionen ska vara Sex Pistols, när man tror att de bara står där och ”råkar” spela medan de tar en cigg. I alla fall att det känns mer som en trio, mer power-pop feeling, säger Björn.
  Lykke, då? Det kan inte vara helt lätt att försöka följa upp en sådan debutplatta. För Lykke Li var en av 2009 års mest bloggade artister i världen och fick genast en alldeles speciell plats bland flera av världens ledande magasin för musik. Brittiska NME beskrev henne som “en superkid”, samtidigt som hennes låtar gjorts om av artister som den amerikanske R’n’B-stjärnan Drake.
  –Vi vet hur vi vill att skivan ska låta i alla fall, säger Björn.

  Avskalad?
  – Jag tror att det kommer bli färre element på hela skivan, mer ett sound. Jag tyckte förra hade många olika komponenter, stråkar, blås och så. Den bästa musiken har få element, som Jean Michel Jarre och John Le Hooker, eller Kraftwerk och ZZ Top. Fast antagligen kommer den bli som förra skivan ändå, man vet aldrig, säger Björn. mm

Länka: