Vad är egentligen en bra mix?

Ofta när man läser mixtips på nätet eller i tidningar är de tämligen handfasta. Det kan vara att man ska öka på virveltrumman vid 3 kHz och komprimera basen runt 4 dB. Kanske kleta på lite reverb på sången och panorera ut kompgitarrerna till höger och vänster. De här guiderna kan vara utmärkta utgångspunkter för att hjälpa en att komma igång. Inte desto mindre missar de här råden ofta de allra viktigaste poängerna. Det ska vi försöka råda bot på här.

För en tid sedan läste jag en fråga på ett forum om musik och inspelningsteknik. Frågeställaren hade upptäckt att en viss EQ-plugg kunde ge en stilig grafisk frekvensanalys över ljudmaterialet. Hon eller han undrade nu om det var så att målet med mixarbetet är att få till en så jämn frekvensgång som möjligt så att kurvan ser rak och fin ut.
    Det var förstås en nybörjarfråga, men inte desto mindre är den intressant. Även om de flesta nog inser att en mix inte är bra bara för att frekvenskurvan ser grafiskt snygg ut verkar tämligen få egentligen ha reflekterat över vad målet med mixarbetet egentligen är. Så vad är uppgiften man ska lösa när man mixar? Åt vilket håll ska man sträva och utifrån vilket kriterium ska man bedöma om mixen är färdig och bra?
    Frågar du mig – det gjorde du inte, men nu sitter du ju och läser min artikel – är en mix förlängningen av låten och arrangemanget. En bra mix är därför en sådan som i bästa mån för fram och förstärker just låten och arrangemanget. En mix ska hjälpa fram den känsla som låtskrivaren och artisten vill att lyssnaren ska få när låten spelas. Är syftet att lyssnaren ska känna glädje? Då ska mixen förstärka det. Är syftet att lyssnaren ska uppleva ilska? Ja, då ska mixen förstärka det. Ska man dansa? Ska man gråta? Ska man gå ut och demonstrera mot världens orättvisor? En bra mix tar till alla medel för att få lyssnaren att göra de sakerna.
    Huruvida en mix är bra eller ej är därför inget man kan avläsa ur en frekvensmätare eller något annat verktyg för den delen. Den enda möjliga mätaren är ens egen känslomässiga och fysiska reaktion på låten. Kommer man på sig själv med att nicka och stampa foten i takt och kanske sjunga med i låten är man något på spåren.

BRA = TEKNISKT BRA?
Det innebär också att en mix kan vara bra utan att vara tekniskt sett bra. En tekniskt sett bra mix – och då menar jag något i stil med att den har jämn och snygg frekvensfördelning, lagom dynamik, inget sticker ut, inget står ivägen för något annat – kan nämligen vara mindre effektiv i att förmedla låtens känsla till lyssnaren än en mix som inte är lika hifi. Som ett tydligt exempel på just det vill jag nämna gamla svenska black metal-bandet Bathory. Lyssna gärna på Spotify, min egen favoritplatta är Under The Sign Of The Black Mark. Du kommer att höra att det är så nära man kan komma antitesen till prydliga audiofilinspelningar. Skivan är gjord på en kackig kassettporta vilket innebär en flora av brus, dropouts och bristfällig dynamik, gitarrerna låter som att de är inspelade rakt in i portan via den billigaste distboxen i Jula-katalogen och allt är kryddat med gryniga reverb – men det låter ju så ondskefullt och skitigt! Ur hifi-synpunkt är det vansinne, men inspelningen och mixen förstärker den känsla som musiken och arrangemanget vill föra fram på ett helt perfekt sätt. Jag menar det: Skivan låter perfekt. Det finns ingenting jag skulle vilja ändra på. Det låter som en jukebox i helvetet, och en större komplimang än det tror jag inte att Bathory hade kunnat önska sig. Jämför man med band i black metal-genren som har tekniskt snyggare inspelningar tycker jag ärligt talat att de plattorna låter dynga, just eftersom resultatet blir så snyggt och ofarligt. Det räcker bara halvvägs. Hade man fått spåren till Bathory-skivan prydligt och rent inspelade tycker jag att det hade varit rätt mixbeslut att plocka ut dem från datorn och spela in dem på en kassettporta i dåligt skick för att få fram det här ljudet.
    Det tillvägagångssättet hade förstås varit ganska fel på säg Beyoncés senaste platta. Även om jag måste medge att det vid närmare eftertanke skulle vara intressant att höra tror jag inte att Beyoncé själv hade varit så nöjd. Precis på samma sätt skulle jag säga att den bland hifi-folket så populära Toto-plattan IV är perfekt mixad. Allt är snyggt och prydligt, vilket är exakt det man väntar sig av Toto. De stundtals intrikata arrangemangen och instrumentalinsatserna går fram perfekt och dynamiken är underbar. När det ska vara starkt är det starkt, när det ska vara svagt är det svagt. Personligen gillar jag inte alls skivan, men det är en annan sak. Vill man ha lite skit under naglarna ska man helt enkelt inte lyssna på Toto. Toto ska låta som sidenlakan och dyr deodorant, och mixen uppfyller det målet på ett perfekt sätt.

HUR GÖR MAN DÅ?
OK, mixa så att du smickrar låten. Det låter ju enkelt och bra, men det är det inte. För hur vet man vad låten vill? Ja, det får man helt enkelt lyssna sig till och använda sitt förhoppningsvis goda omdöme till att avgöra. Just det där goda omdömet skulle jag säga är det som skiljer bra från dåliga mixtekniker – den som har det musikaliska örat och förmågan att känna in vad en låt behöver är också den som kommer att kunna göra den bästa mixen.
    Det har förstås med talang att göra, men är likafullt något som kan tränas upp. Jag tror jag att man blir en bra mixtekniker av att lyssna på mycket musik, många olika stilar och låtar och försöka definiera vilka som är särdragen. Man bör mixa mycket, referenslyssna mycket och försöka hitta tricken som funkar i olika musikstilar. Inte för att man ska bli en härmapa, men för att det andra har gjort och lyckats med är en bra skola och en bra utgångspunkt för att själv hitta på något eget.
    Eftersom jag menar att man ska mixa så att man förstärker och smickrar låten blir det naturligt så att det första steget i mixsituationen är att man bekantar sig ordentligt med låten. Dra upp volymreglarna en och en, dra eventuellt ner dem igen. Lyssna efter vad låten ber om. Vad är viktigast med låten – energin? Att texten hörs ordentligt? Att det finns ett tydligt beat att dansa till? Redan här hittar du de viktigaste delarna av svaret på åt vilket håll du ska gå när du mixar.
När du har kommit så långt inser du också att de tekniska detaljfrågorna är just detaljfrågor. Det kan mycket väl vara så att det är rätt mixbeslut att höja virveltrumman vid 3 kHz och komprimera basen med cirka 4 dB. Men sådana överväganden är aldrig huvudsaken, utan delmoment på din väg mot att få fram låtens kärna så bra det bara går.

KONTRASTER OCH BALANS
När du har kommit på vad låten vill är nästa steg att fundera över vilken roll de olika instrumenten spelar i arrangemanget. Det här ger en utmärkt vägledning för att tilldela de olika elementen sin naturliga plats och skapa kontraster i mixen. Har något en framträdande roll, mixa det framträdande. Har något en roll i bakgrunden, placera det i bakgrunden. Nu är det läge att börja fundera över tekniska detaljer! Med vilka medel flyttar jag exempelvis ljudkällan bakåt och tonar ner den?
    Du har fler dimensioner än nära/långt bort och mitten/sidorna att skapa kontraster i, som transientrika ljudkällor kontra sådana med mjukare attack. Eller korta ljud med mycket luft mellan slagen kontra utdragna toner, som pads. Och diskantrika och tunna ljud kontra tjocka och dova. Fundera som sagt över vilken roll de olika ingredienserna spelar i mixen och betrakta det som din uppgift att ge dem förutsättningar att kunna utföra sitt jobb väl.

LYSSNA PÅ TEXTEN!
Faktiskt tycker jag ofta att man hittar intressanta mixtips genom att lyssna på låtens text. Ibland kan det vara effektivt att nästan skapa radioteater av låten, och förstärka textens innehåll med hjälp av effekter och andra mixbeslut. Vad sjunger de? Och hur kan du illustrera det med hjälp av mixningen?
    Ett skolboksexempel på det är låten Hame Baham på Lalehs genombrottsplatta från 2005. Texten är agitatorisk och ger en revolutionär känsla. Låten inleds med att Laleh körar sig själv – ”Where are you my sisters? Where are you my brothers?” sjunger hon, och det låter oroligt, drömlikt och sökande tack vare åkningarna i stereobilden, i volymen och reverbet – mixningen förstärker texten och man får en bild av hur Laleh skuggar ögonen med handen och letar efter sitt folk, än här och än där.
    När hon några sekunder senare står inför massorna eldar hon på med ”People are you ready? Fighters are you ready?”, och här har man också gett Lalehs röst en närmast megafonlik karaktär med ett tydligt slapback-eko som automatiseras in efter ett tag. Men när det sedan är dags för refräng stramas ljudbilden upp och Laleh byter fokus från massorna på torget framför sig och talar direkt till lyssnaren. Man får hennes röst så rakt upp i nyllet att man nästan ryggar tillbaka. Jaha, menade du mig?! Extremt effektivt och ett lysande mixarbete av Henrik Edenhed, som har gjort mixen men säkert också har haft en tydlig vision från Laleh själv att luta sig mot.
    Att skapa radioteater av en mix på det sättet kan förstås också gå överstyr och istället bli ofrivilligt komiskt. Men eftersom texten ofta bär låtens själva budskap och både framförande och arrangemang troligen speglar texten, kan den utgöra en genväg till låtens kärna och därmed till hur du ska mixa den.

TILL SIST
Hoppas att du tycker att detta var en givande och lite annorlunda artikel om mixning. Även frågor om ljudtekniska verktyg och tillvägagångssätt har sin plats, men för att veta när och varför man ska använda dem behöver man först förstå vad som är själva målet med mixarbetet! mm