Nyligen uppmärksammade Dagens Nyheter den bristande jämställdheten på Sveriges festivalscener. De flesta bandbokare är män, liksom de flesta som uppträder på scenerna. I allmänhet tar festivalerna avstånd från tanken att aktivt arbeta med att ändra könsfördelningen – den klassiska repliken om att kompetens måste gå före kön upprepas.
     I de flesta fall är det ett uselt argument. Det är idag vi har könskvotering inom stora delar av samhället – det är nämligen män som kvoteras in på exempelvis tunga poster inom politik och näringsliv på grund av sitt kön snarare än sin kompetens. Det är lätt att bevisa: Kvinnor har i snitt bättre studieresultat från gymnasiet och genomgår i högre utsträckning högskoleutbildningar. Om det enbart var kompetensen som räknades skulle alltså kvinnor vara i majoritet på de tunga posterna, men det vet vi ju alla att så inte är fallet.
     Men går det här att tillämpa vad gäller festivalbokningar? Det är ju inte bara att fatta ett politiskt beslut om vilka artister som drar publik till festivalerna. För kommer inte publiken blir det ju ingen festival alls. Storsjöyran är en av få festivaler med en ensam kvinnlig bokare, Andrea Wiktorsson. Hon uttalar sig i DN-artikeln och säger att arbetet för en jämnare könsfördelning måste börja långt tidigare än vid bokningen till festivaler, och jag håller med. Festivalbokningarna är bara en spegel av vilka artister som redan är populära. Nä, arbetet för jämställdhet inom musikbranschen måste börja i replokalerna, hos musiklärarna, i musikaffärerna – det får inte som idag vara högre synliga eller osynliga trösklar för tjejer än för killar i de sammanhangen. Vuxenvärlden måste inse att det är lika kul för en flicka som för en pojke att banka på trummor, spela gitarrsolo, eller fascineras av tonkontrollerna på stereoanläggningen. Vi kan alla börja med att se till att utrota ordet ”tjejband” – som om det vore en egen genre att musikerna hade en viss könstillhörighet! Musiker är musiker och när jag tänker efter kan jag faktiskt inte komma på ett enda exempel på musikinstrument eller ljudteknisk utrustning som man använder en penis för att traktera. Och finns det något vill jag gärna slippa se det i användning.
     Jag är därför inte så lite mallig över att vi på MM så sakteliga speglar den verklighet som råder, nämligen att det finns allt fler kvinnliga musiker, låtskrivare och ljudtekniker. Under de senaste fem åren har vi haft ett tiotal kvinnor som skriver eller har skrivit för oss – under de föregående nästan 30 åren hade tidningen en enda kvinnlig skribent! Vi vet att vår Facebooksida (www.facebook.com/musikermagasinet ) når 27 procent kvinnor. På utbildningarna ser det likadant ut, även på tekniktunga kurser som ljudteknikutbildningen i Piteå och SAE är det idag självklart att det finns en betydande andel kvinnliga studenter. Jag tror att vi är på väg åt rätt håll, men det kräver att vi alla även i fortsättningen tänker utanför de invanda könsmönstren. Då kommer vi även att få se fler kvinnliga artister och musiker på somrarnas festivalscener och bakom mixerborden.

Henrik Andersson Vogel, chefredaktör