Text: Henrik Vogel

Dubbelarbete i Dubious

När det nu är dags för Markus Krunegård att följa upp succén med fjolårets Markusevangeliet gör han det med besked: han släpper nämligen två plattor samtidigt. Vi träffade honom och medproducenten Christoffer Roth i Dubious studio i Stockholm, just som de skulle lägga sista handen på skivornas mix.

Markus Krunegård gjorde sig först ett namn som frontfigur i indiebandet Laakso, men för den bredare publiken blev han känd genom fjolårets solodebut med den inte så ödmjuka titeln Markusevangeliet. Nu är det dags för uppföljaren och det är därför jag träffar Markus i Dubious studio på Södermalm i Stockholm, där inspelning och mix till största delen har ägt rum. Det är sista mixdagen, plattan skall till mastering dagen efter vårt möte.
Med oss i studions fikarum sitter även Dubious ägare Christoffer Roth som har varit medproducent och ljudtekniker på skivorna. En liten kuriositet är att Markus fick Mauro Scocco att producera tre låtar.
    Debutalbumets titel var alltså skönt befriad från jantelagstänkande, och den linjen fortsätter Markus på. Uppföljaren är nämligen inte en utan två olika skivor som släpps samtidigt. Den ena heter Prinsen av Peking och den andra Lev som en gris, dö som en hund. En given inledning på vårt samtal blir förstås – varför släppa två plattor på en gång? Markus har hunnit få frågan några gånger vid det här laget men säger ändå:
    – Jag har egentligen inget bättre svar än ”varför inte?”. Jag har en kompis som just har tatuerat in en jättebild på trummisen i Mupparna tvärs över hela magen och jag frågade också varför. Och då sa han just det, ”varför inte?”. Lite så känner jag. Tio låtar är väl optimalt om man inte ska hinna tröttna, men jag gillar långa skivor själv. Nu är det då utspritt på två olika skivor, men ändå. Jag hade helt enkelt så mycket låtar och tanken kom upp att jag kanske skulle göra två skivor av det. Frågan man ställer sig själv blir förstås ”håller det här?”. Och när jag hade ställt mig den frågan en massa gånger kom jag på att det gör det.

Solo och band
Även om Markus solodebuterade förra året är han alltså ingen duvunge. Med Laakso har han hunnit släppa fyra plattor, tre på engelska och en på finska. Vi pratar lite om skillnaderna mellan att spela i band och göra soloprojekt. Det måste bli väldigt många låtar till att börja med.
    – Jo, men det har funnits mycket att skriva om. Det gäller att vara kritisk i rätt ögonblick. Inte för tidigt! Man kan sitta med en låt som går C, F, G och tänka – ”usch, såhär går ju alla låtar” och så lägger man ned den. Men på det sättet blir det ju ingenting. Sedan är det ju så att den svenska sologrejen har gått bättre än allt jag varit inblandad i tidigare, men ändå är det Laakso jag bryr mig mest om. Konstigt nog känns det som att det inte är lika mycket på spel när jag är solo. Det är inte lika mycket press.
    Men när du sitter där och får en idé, när bestäms det om det är en Laakso- eller sololåt?
    – Nu var det i princip bestämt att Laakso skulle pausa så det var helt enkelt en soloplatta som gällde. Jag vet inte om låtarna blir olika. Språket gör nog en viss skillnad ändå. Men en skillnad är att jag nog inte tänker lika mycket på refrängerna med de svenska låtarna, de låtarna ramlar på lite mer och texten blir det bärande. Nu är väl låtarna i och för sig ganska refrängstarka, speciellt på Prinsen av Peking-skivan. Men dramatiken ligger inte lika mycket i att det kommer en refräng, nu blir det tonartshöjning och pukor och trumpeter. Så är det mer med Laakso.
    Hur går jobbet till, har du skrivit mycket samtidigt som inspelningarna har pågått?
    – Låtarna är klara när jag kommer hit. Inför förra plattan hade jag mer ordentliga demoinspelningar, nu var det bara ackord, melodi och text. Både för att jag inte har haft tid att göra genomarbetade demos, men också för att det var skönt att kunna jobba ganska spontant och förutsättningsfritt i studion. Jag gillar det spontana, det kan bli svårt när man har ett manus att följa. Om demon är för bra sitter man bara och jagar ”hur var det jag fick fram det där ljudet?” och så.
    Det visar sig också att skivinspelningen började lite utan att det var meningen.
    – Vi var i Parkstudion och skulle spela in bonusmaterial eftersom skivbolaget ville släppa en deluxeutgåva av Markusevangeliet. Så jag tänkte att det kunde vara en bra idé att göra några alternativa versioner av låtarna. När vi ändå var ett band samlat passade vi på att spela in grunder till fem sex andra låtar. Så plötsligt hade vi grunderna till ett halvt album. Det var rätt skönt. Jag tror att mycket handlar om att ta bort press och måsten för det har aldrig gjort någonting bra för mig. Jag vill ha det skönt.

Inspelningarna
Förutom inspelningarna från Parkstudion spelar Markus i princip allt på plattan, utom trummor. Det sköttes av Lars Skoglund som också är med i Laakso. Sedan har det varit några olika gästmusiker, och Mauro Scocco spelade gitarr på de låtar han producerade. Jag ber Markus och Christoffer berätta lite mer om hur inspelningarna gick till. Markus säger.
    – Jag är lyckligt ovetande om teknik. Jag vet ofta hur jag vill att det ska låta och så vet Chrille hur man ska komma dit.
– Men vi har börjat med att lägga gitarr och trummor samtidigt och sedan byggt utifrån det, säger Christoffer. Vi har inte repat direkt, utan trumkompet har växt fram under inspelningen. Vi spelade in med mitt trumset och så körde vi D-Drums triggmickar för att ha MIDI också.
    – Gitarrljudet är mest Roland Jazz Chorus, säger Markus. Jag har en stärkare som heter Defender också. Och en som heter Mad Professor. Sedan är det en del lajnade gitarrer. Jag har mest spelat på en Epiphone Rivera, Fenderstrata, lite ackgitarrer och någon Gibson SG-reissue, den klassiska AC/DC-gitarren.
    Trots uppräkningen är Markus inte den prylnördigaste musikern i landet. Han vänder sig till Christoffer:
    – Alltså, på riktigt ... den svarta gitarren är en Tele, va? Haha, jag blandar alltid ihop Tele och Strata. Jag menar inte att låta obrydd, men det fäster liksom inte på det där. Men jag vet hur de låter och vad man kan ha dem till.
    Hur kommer det sig att Markus valde att spela in i Dubious med Christoffer?
    – Första soloplattan var egentligen första gången jag gjorde något helt själv. En annan stor skillnad mot att spela i band är ju att i bandet kan man bekräfta varandra hela tiden. ”Det här låter väl bra, eller?”. Men solo måste man besvara alla de där ”eller?”-frågorna själv. Vi gjorde första skivan här med Chrille, vi är goda vänner och att jag känner honom ger också lite den där tryggheten man kan sakna från att ha ett band. Det kändes inte som att det fanns någon anledning att ändra ett vinnande koncept. Det är klart att man kan mixa i en fetare studio, men här kan vi komma tillbaka och ändra lite efterhand.
    Hur delaktig är du under mixfasen?
    – Jag är nog rätt delaktig. Chrille lägger upp en grundmix och så kommer jag in och ... klagar. Haha!
    – Äh, men du har jobbat upp ett bra självförtroende i dina åsikter, säger Christoffer. Jag slänger upp en mix utifrån det vi har snackat om och så tar vi det därifrån. För med den här skivan har vi snackat en del ljud redan före och under inspelningarna, så det var bara att ta det vidare i mixen.
    Vad har ni pratat om då? Var det några särskilda skivor eller sound ni var ute efter?
    – Vi sitter väl en del på Spotify och letar upp referenser åt varandra, säger Markus. Men ofta är det så att man minns fel, när man väl hittar den där gamla låten som man trodde hade ett visst trumsound så låter det helt annorlunda när man väl får fram den! Haha. Så referenser är ju livsfarliga på det sättet. Men framförallt har vi nog försökt koppla bort huvudet så mycket som möjligt, känna in åt vilket håll man ska gå. Jag brukar fråga mig själv ”Vad vill man höra? Vad vill man få fram?”. De gånger det inte låter som man vill är det en ganska jämn mix där inget sticker ut. Det är tråkigt. Oftast är det väl sången eller virveln man vill få fram, beroende på hur ljuden är eller vad de bråkar med.
    Så ni gick iallafall inte in med tanken att nu ska vi göra en Bowie-platta, eller något?
    – Nä, för då blir det så lätt det där att det finns rätt och fel när man gör plattan. Det gillar jag inte. Lite som det vi pratade om ­innan, faran med att ha för bra demos. Det gäller att hitta sakerna man går igång på och som känns fräscha. Jag tror inte att man behöver ha någon grundidé eller ram då. Om något tänkte jag nog att jag inte ville att det skulle låta så stort och reverbigt. Nu blev det i och för sig en del så ändå. Men inspelningarna från Park-studion blev rätt mycket sådär ”ett band inspelat tillsammans i en studio”.
    – Kanske har man någon idé från början för att komma igång, säger Christoffer, men sedan släpper man ju det under arbetets gång. Det är däremot rätt dumt att i det läget gå tillbaka och försöka kroka tag i referenserna igen.
– Exakt, säger Markus. Att ha referenser och ramar som en katalysator kan definitivt funka, bara man är beredd att släppa dem också.

Rundtur i studion
Dubious studio ligger alltså mitt på Södermalm i Stockholm, i en tidigare butikslokal. Christoffer har haft lokalen i två år. Man kommer först in i själva butiken, som nu är soffrum med TV och stereo, men även har arbetsbänkar med lödkolvar och andra verktyg. Här finns också en spiraltrappa ned till källaren. Den är dels uthyrd till butiken These Go To 11, som har specialiserat sig på gitarrpedaler av lite finare snitt, och dels till konstruktören Björn Juhl, som är mannen bakom ett antal gitarrpedaler i det egna märket BJF och även har konstruerat den Mad Professor-förstärkare som Markus nämnde tidigare.
Själva studion är liten. Kontrollrummet är uppskattningsvis 12 kvadratmeter, inspelningsrummet det dubbla. I anslutning till det finns även ett isorum och ett litet förråd. Christoffer berättar:
    – Ingemar Olsson har ritat rummen och det känns som att det var väl investerade pengar. När man mixar är det så otroligt skönt att det låter rätt från början. Lyssningen består av Genelec 1030 och Yamaha NS-10. Det är skönt att ha ungefär samma prylar som finns i många andra studior, folk kan komma hit och jobba och jag blir inte förvirrad när jag är någon annanstans.
    Kontrollrumet domineras av mixerbordet, ett Soundtracks CMX.
    – Jag köpte det av någon Ace Of Base-producent, jag hade tur eftersom han skulle flytta studion och det var hans sista dag på hyreskontraktet. Eftersom jag kunde hämta det samma dag fick jag bordet för en tredjedel av vad han hade annonserat ut det för. Det låter helt OK, en arbetshäst liksom.
    Spelar du in allt genom bordet?
    – Nä, det blir rätt mycket externa mickförstärkare. De två Calrec-stegen är bra, de är mitt förstahandsval. Jag har några till liggande som jag ska racka upp så att det blir ett litet gäng. Siemens V72 är fina, och min Altec brukar jag köra på virvel eller överhuvudtaget när det ska vara lite distat och skitigt. Men här är min diskantlåda! En Presonus med åtta mickstärkare. Jag brukar köra den när man vill ha det där sissliga, typ på överhäng och så.
    Spelar du in allt direkt till datorn?
    – Jag har en rullbandare som jag ibland kör in trummorna på och sedan brukar jag mixa ned till en tvåspårs masterbandare. Men däremellan är det datorn med Logic. Jag använder ett Motu 24 i/o. Det låter bra och jag har aldrig haft några problem med det. Jag har också en Digi 002 för att kunna köra Pro Tools och vara kompatibel med andra studior.
    Lägger du ut allt på bordet vid mix?
    – Nu har jag ju bara 24 utgångar från datorn, så vissa grejer lägger jag i paket. Till exempel känner jag ofta att syntarna inte har så mycket att vinna på att ligga separat. Jag tänkte bygga ut systemet med ytterligare ett 24 i/o, men det har inte blivit så än.
    Kör du några speciella pluggar i Logic?
    – Jag kör rätt mycket på de som följer med programmet, har inte lagt så mycket krut på att skaffa en massa annat. Men så blandar jag ju rätt mycket pluggarna med bordets EQ och outboardkompressorer. Joemeek SC 2.2, ett par Urei LA4 och så har jag några hemmabyggda kloner på SSL 4000-kompressorn. De är jättesköna över en buss eller hela mixen. Bra för att få fram köttet i gitarrer också. Vad gäller reverb kör jag en del på min Ursa Major Space Station, jättebra för att få typ David Bowie-reverb. LEM-delayet under är också underbart, låter sådär taskigt digitalt på ett bra sätt. Typ som någon dubmusik från 1980.
    Vi går vidare in i inspelningsrummet och tittar på några av studions mikrofoner. Pianot är uppmickat med ett par AKG C414 B-ULS.
    – Jag gillar deras topp. Vad gäller stormembranare har jag annars en Microtech Gefell UM57, som är jättebra på sång om det inte blir för skrikigt. Ofta ställer jag också den framför trumsetet, den har så fin botten. Men på den här skivan har vi kört U87 på sången. Annars ... en del bandmickar. En gammal Reslo, en gammal Oktava. AKG D12, klassiker på baskagge.
    Vi tittar även in i isobåset, där det står en Kustom basförstärkare, Roland Jazz Chorus och en FBT 250. Trumsetet är ett litet Ludwig.

Gillar att spela bas
Medan jag och Christoffer har pratat om teknik har Markus slagit sig ned vid pianot för att spela lite innan han ska iväg till dagens nästa programpunkt. Jag säger att jag trodde att gitarr var hans huvudinstrument.
    – Det har väl blivit gitarr. Fast jag började först med det när jag var femton sexton, sådär. Piano har jag spelat sedan jag var liten. Men det jag tycker är roligast att spela är bas.
    Varför det?
    – Vet inte. Det är kul att hitta på basgångar som ... det är ju en ton oftast, det är fundamentet för hela musiken. Jag läste någon Whale-intervju för länge sedan, då sa de att basen, det är kuken i bandet. Det kan man ju hålla med om! mm