Text: Henrik Gustafsson

Olikfärgande mickförstärkare

Svenska TK Pro Audio följer upp sin debutprodukt, stereokompressorn BC-1, med den tvåkanaliga mickpreampen DP-1. Det är en transformatorbaserad hybridkonstruktion i ett attraktivt prisläge som förenar gammal och ny teknik.

TK Audio är ett relativt nybildat systerföretag till Vintagedesign, som gjort sig känd för sina Neve-efterbildningar. Bakom båda företagen står Thomas ”TK” Kristiansson, och tanken bakom TK Audio är att det ska ha en annan profil, med nya idéer och modernare konstruktioner som inte passar in under Vintagedesigns fana. Kvalitetsmässigt skall båda produktserierna dock vara identiska, och alla enheter byggs för hand i verkstaden i Halmstad.
    Den tvåkanaliga mickpreampen DP-1 är en korsning mellan gammal och ny teknik. IC-kretsar lever sida vid sida med germaniumtransistorer och bastanta transformatorer. Tanken är att i en enda box kunna erbjuda användaren ett brett spektrum av färger, inspirerade av 60-, 70- och 80/90-talens respektive särdrag.

UPPBYGGNAD
Utvändigt möts man av en ganska anspråkslös frontpanel i mattsvart finish, i enlighet med föregångaren BC-1:s grafiska linje. Den tar upp en höjdenhet i racket och inhyser en intern nätdel. På baksidan finns XLR-anslutningar för mikrofoningångar och linjeutgångar samt en IEC-ingång för elnätsanslutningen med tillhörande strömbrytare.

TONALA FÄRGSTEG
DP-1 är byggd kring en ingångstransformator från svenska Lundahl Transformers och ett IC-baserat förstärkningssteg. I grundläget har den elektroniskt balanserade utgångar, men via knappen Vintage Class A kan man aktivera ett alternativt transformatorbalanserat diskret utgångssteg. Detta steg är inlånat från Vintagedesign och är Nevebaserat, med en biffig utgångstransformator från Carnhill. Detta alternativ uppges ha en mer färgad karaktär än det elektroniskt balanserade utgångssteget, som ger lägre distorsion och spikrak frekvensgång upp till 100 kHz.
    Ännu mer färg finns att tillgå om man trycker in knappen Germanium Drive. Då kopplas ett litet 60-talsinspirerat germaniumdrivsteg in efter förstärkningssteget, som adderar ytterligare distorsion.
    Gain-omkopplaren reglerar förstärkningen i elva 5 dB-steg, mellan –5 dB och +50 dB. Med hjälp av +30-knappen ändras Gain-omkopplarens omfång till mellan +30 och +80 dB, vilket torde räcka och bli över i de allra flesta tänkbara inspelningssituationer. För bästa signal/brusförhållande rekommenderas att man har denna knapp intryckt och istället backar av gainen i de lägen där man behöver mer än 30 dB förstärkning. Utnivån kan trimmas ner med hjälp av Output-potentiometern, som ligger strax före utgångssteget i signalkedjan.
    Kombinationen av dessa tre reglage erbjuder stor frihet och kontroll över preampens förstärkningssteg, och man har visuellt stöd av en femstegs LED-mätare som visar den interna nivån före utgångssteget.
    På fronten hittar vi även en DI-ingång, som passerar genom ingångstransformatorn via en JFET-ingång med mycket hög ingångs­impedans (1 megaohm). Denna instrumentingång är av samma typ som de som sitter i Vintagedesigns produkter och bryter XLR-ingången på baksidan.

VALBAR INGÅNGSIMPEDANS
Om man lyfter på locket kommer man åt de kretskortsmonterade jumprarna för länkning av chassijord och signaljord, samt för terminering av utgångstransformatorn. Den förstnämnda kan man prova att lyfta vid jordrelaterade brumproblem och den andra bör lyftas då man ansluter DP-1 till äldre utrustning med 600 ohms ingångs­impedans för att utgångstransformatorn ska få lämplig belastning i Vintage Class A-läget.
    Förutom de sedvanliga omkopplarna för 48 volts fantommatning och polaritetsomkoppling, erbjuder DP-1 även valbar ingångs­impedans mellan 1600 och 400 ohm. Jag noterar att det lägre impedansvalet hos DP-1 ger en liten extra nivåknuff, vilket tyder på att impedansomkopplingen sker genom ett ändrat lindningsförhållande hos ingångstransformatorn.
    Den hörbara påverkan som impedansomkopplingen medför är individuell för olika mickar. För passiva mikrofoner, som bandmickar och dynamiska, brukar generellt en lägre belastningsimpedans medföra en mer dämpad transientåtergivning med mindre ringning och en mindre linjär frekvensgång. För mikrofoner med aktiv elektronik har det lägre impedansvalet i regel mindre tonal effekt och resulterar framför allt i reducerat headroom.

TEST
Jag tog med mig DP-1 till Bongo Studios i Göteborg och lät den gå en rond mot ett par välkända förförstärkare, vars ljudegenskaper jag var välbekant med sedan tidigare: API 312 och Daking. API har en behaglig oskärpa med ett kraftigt betonat mellanregister, medan Daking har en mer fokuserad transientåtergivning, en klarare topp och tunnare botten.
    Vardera preamp testades med ett antal mikrofoner av olika typ (Neumann U67, ElectroVoice RE-10, Bang & Olufsen BM-3) på ett antal olika ljudkällor av varierande natur (röst, akustisk gitarr, elgitarrförstärkare, trummor). DP-1 testades i utgångstransformatorlöst läge, Vintage Class A, Germanium Drive samt alla tänkbara kombinationer av dessa. Ljudfilerna nivåmatchades sedan noggrant före utvärdering.

LYSSNINGSINTRYCK
I grundläget levererar DP-1 ett öppet och neutralt ljud med en mild transformatorfärgning – en luftig karaktär med ett modernt presencelyft i det övre mellanregistret. Diskanten är ren, men inte superdetaljerad. De enskilda spåren låter ganska ”färdiga”, men när jag lägger upp dem i en mix uppdagas ett något klent mellanregister jämfört med de båda andra förförstärkarna i testet.
    Jag växlar till Vintage Class A-spåren. Grundkaraktären är densamma som i det transformatorlösa läget, men nu med en påtagligt ökad tyngd i botten och lågmid, samt en mer mättad transientåtergivning. Diskanten är fortsatt klar, men lite lätt återhållen vid de allra högsta hörbara frekvenserna jämfört med det tidigare läget. Den stora positiva överraskningen kommer när jag lägger upp mixen och låter maskeringen göra sitt. Vintage Class A bjuder på en mer holografisk upplevelse, med bra djup i alla riktningar. Jämfört med motspelarna upplever jag dock fortfarande det mellersta mellanregistret, där mycket av ljudkällornas primära karaktär ligger, som aningen underrepresenterat.
    Medan Vintage Class A-läget i första hand påverkar basen, så tar Germanium Drive-läget itu med diskanten och lämnar basen förhållandevis opåverkad. Detta läge fungerar i praktiken lite som en diskantlimiter/de-esser, med en dynamisk reduktion av höga frekvenser, och försiktigt använt ger det en mjuk och krämig effekt. Denna diskantmättnad medför tyvärr också hög intermodulationsdistorsion med ickeharmoniskt relaterade bieffekter. Man bör därför iakttaga försiktighet vid användning på komplexa ljudkällor med diskantrika transienter, såsom akustisk gitarr och trummor. Det låter ganska illa i mina öron, i alla fall.
    DI-ingången utsattes sedan för lajnad elbas och elgitarr i sina olika lägen. Det transformatorlösa utgångssteget ger livligt bubblande transienter, medan Vintage Class A-steget ger ett större och fetare ljud med något tillbakahållna transienter. Germanium Drive kan ge allt från subtilt utsmetad diskant till årets fuzzpedal-dist.

SAMMANFATTNING
Hur har då TK Audio lyckats med sin föresats att kapsla in ett halvt sekels ljudsignaturer i en enda burk? Ja, DP-1 har många funktioner som i olika kombinationer ger stora möjligheter att påverka dess färgton, men den bjuder inte på någon direkt tidsresa. Alla lägen har en gemensam grundkaraktär som lutar åt det modernare hållet och i min ägo skulle den nog till största delen stå parkerad på Vintage Class A. Det är där den gör sig bäst i mina öron. mm