Text: Johan Wahlgren

Det ska gå fort

I september släppte svenska indieorkestern Bear Quartet sin fjortonde fullängdare, med titeln 89. Jari Haapalainen är gitarrist och låtskrivare i bandet sedan starten i Luleå för tjugo år sedan, men han är även en av Sveriges mest anlitade producenter med kunder som Moneybrother, Eldkvarn, Nikolai Dunger, The Concretes, Kajsa Grytt, [Ingenting], Frida Hyvönen med flera på sin CV. Vi träffade honom och pratade om hans arbete och olika roller.

Jari Haapalainen finns överallt. Har han inte producerat skivan du just lyssnar på, må du tro att står på en scen nära dig och är gästspelande gitarrist med något band. Eller spelar med sitt eget Bear Quartet, som trots namnet har fem medlemmar.
Jari är en autodidakt producent och ljudtekniker. Banan inleddes med att Bear Quartet spelade in sig själva. När jag träffar honom berättar han:
    – Vi visste inte så mycket då, men hade bestämda åsikter om hur det skulle låta och provade oss fram. Jag var väldigt drivande under de första inspelningarna och liksom nyfiken och enträgen, ville få saker att låta på vissa sätt. Det blev viktigt för mig. Det var då jag lärde mig det jag kan idag.
    Den första skiva som Jari producerade var med Honey Is Cool, som Karin Dreijer (The Knife och Fever Ray) var med i. Pelle Gunnerfeldt skulle spela in den och ville ha med Jari som idéspruta och medproducent.
    – Och när jag är i studion ... jag menar, jag sitter ju inte tyst direkt. Jag har åsikter om allting. Och det var väl så det startade. Sedan gjorde jag och Pelle en del skivor ihop och så har det bara fortsatt.

I studion
Jari berättar att det mesta av hans jobb som producent utförs redan innan bandet går in i studion. Låtarna ska först funka och hänga ihop, och Jari ska själv känna att han blir berörd av varenda en. Väl i studion ligger fokus på själva ljuden och att framförandet blir bra. Det sägs att Jari kan reta gallfeber på folk för att få dem att prestera bättre.
    – Nja, vissa människor kanske ger upp lite för lätt, och då kan man pressa dem, och i vissa fall blir de irriterade men då presterar de bättre. Det funkar dock inte på alla människor. Vissa blir bara tröttare och tröttare och sämre och sämre.
    Det är ganska mycket psykologi?
    – Ja, det är det ju, man måste lära känna personen, och hur långt man kan dra det.
    Är det viktigt med personkemin för att du ska tacka ja till ett jobb?
    – Egentligen inte. Om jag hör någonting som är väldigt bra som jag vill vara delaktig i, och om jag har en massa idéer på hur det skulle kunna bli ännu bättre, tänker jag inte på vad det är för människor. Det är så olika, vissa man spelar in med blir ens bästa vänner och vissa träffar man aldrig mer. Det är ju ganska intensivt att göra skivor, man umgås väldigt nära och det blir mycket känslor.
    Kan det hända att du känner att du kliver någon på tårna, att du driver på för hårt?
    – Ja, absolut, det har hänt massa gånger att folk har blivit jätteupprörda och börjat gråta. Men man kommer till en gräns, jag vägrar göra något för någon annan som jag inte tycker är bra. Då får man väl avbryta och fråga någon annan producent. Jag kommer inte med något färdigt sound som jag applicerar på artisten. Jag är inte som Steve Albini. Han har ju ett fantastiskt sound, men jag tror att folk kommer till honom för att de vill att det ska låta just så. Mina skivor låter istället ganska olika, jag menar – jämför Eldkvarns Atlantis med vår nya. Naturligtvis handlar det om ett utbyte av idéer. Folk kommer ju med jättebra idéer som jag aldrig skulle ha kommit på också.
    Lägger du dig i lika mycket i alla bands musik?
    – Nej, vissa kan ju komma med skissartade grejer där man måste arra upp allt in i minsta detalj medan andra har färdiga arr där det räcker att kommentera något som inte riktigt funkar. Och i vissa fall handlar det bara om att få rätt prestation med på inspelningen.
    Jari berättar att han trivs med att arbeta intensivt i perioder och fokusera på skivinspelningen. Det ska gå fort!
    – Jag tycker inte om att hålla på under en lång tid och ändra och peta. Jag bestämmer mig väldigt fort för vad jag tycker är bra, jag känner det väldigt instinktivt.
    Ångrar du dig inte ofta då?
    – Nja, ibland kan jag ångra att jag lät någon stå på sig för mycket för sin idé om jag inte riktigt gillade den.

Ångestladdad mixning
Jari berättar att mixningen är förknippad med mycket ångest, vilket jag inte tror att han är ensam om. Helt plötsligt ska musiken samsas på två spår jämfört med de tidigare 24 eller 48 eller 92. Jag tänker att det kanske är här det stora ansvaret ger sig till känna också. Håller han samma höga tempo vid mixningen?
    – Det beror på. Om det är större produktioner med mer pengar som till exempel Moneybrother eller Eldkvarn kan man mixa en låt en hel dag, och ta med sig den hem och fundera. Med andra projekt mixar man kanske två eller tre låtar per dag och då blir det mer drastiska beslut. Jag gillar det mer. Jag blir lätt uttråkad om man håller på för länge.
    Har du en tekniker med dig då också?
    – Ja, det har jag. Men jag mixar egentligen inte så mycket, jag sitter mest och klagar. Jag kan höra att vissa grejer låter dåligt och att andra grejer måste lyftas fram, men de tekniker jag jobbar med är mycket kunnigare när det kommer till att ratta fram rätt frekvens. Jag är väl egentligen lite utav en old school-producent, du vet som det var förr i tiden när man hade en producent, en tekniker, en annan tekniker för bandspelaren och så vidare. Idag är det ju oftast en person som sköter allting. Fast ibland när jag spelar in kompisar är det jag som gör allt. Men det kan vara lite frustrerande att behöva hålla på och pilla med något ljud medan bandet står och väntar, jag vet ju hur det är ...
    Det stjäl lite av den kreativa energin?
    – Ja, från mig också eftersom jag får mycket mer att hålla reda på. Det är enklare om man är två. Även om rollerna glider in lite i varandra.
    Vi diskuterar decibelkriget i skivbranschen och Jari förklarar att han är trött på överkomprimerade produktioner. På nästa Nikolai Dunger-skiva som han är i full färd att spela in funderar han på att inte använda en enda kompressor!
    Spelar det någon roll för dig att jobba med digitalt eller analogt format?
    – Ja, om jag fick välja skulle jag alltid spela in analogt. Framförallt trummor och cymbaler blir skrälliga och diskantiga digitalt. Jag gillar kvaliteten som blir på band, det blir varmare, lite brusigt. Jag tror faktiskt att till och med digital musik, elektronisk musik, skulle göra sig bättre på band. Jag tror det skulle låta roligare, fränare.

Att producera Eldkvarn
Vi pratar om artisters varierande inställning till producenten. Jari tar Eldkvarn som ett exempel på band från den gamla skolan, där man har stor respekt för producenten och ger denne väldigt fria händer, i jämförelse med till exempel Frida Hyvönen som är noga med att allt ska kännas rätt och passa hennes personlighet. På Eldkvarns förra skiva Atlantis fick Jari stor frihet – bland annat hade trummorna som användes hittats i ett soprum.
    – Jag var lite förundrad när jag började jobba med Eldkvarn och de var så öppna. Jag behövde inte övertyga dem om mina idéer, för det var ju jag som var producenten.
    Vilket ansvar!
    – Ja, det blir ju ett stort ansvar. Det är ovanligt med sådana band. Men det är kul att alla skivor låter så olika. Det är ju ganska stor skillnad på de jag har gjort och de som Mauro Scocco gjort till exempel. Det är ganska vågat att lämna över så mycket ansvar. Jag skulle aldrig göra det.
    Jag antar att du hjälpt Eldkvarn att skaffa ny yngre publik, men tror du att deras gamla fans blir besvikna när det låter så annorlunda?
    – De gamla fansen tyckte nog att Atlantis-skivan lät som en kakburk, och det gör den ju. Den är väldigt old school. Det är ju inte mono, men den är skramlig med otydligt sångljud och så. Jag tycker den låter helt fantasiskt! Varje gång jag lyssnar på den blir jag jätteglad. Men det var många som klagade på att den lät illa, så illa att det inte gick att lyssna på den i bilen. Jag vet inte, jag har aldrig lyssnat på den i bilen. Hemma hos mig låter det fantastiskt.
    Hur fick du till den ljudbilden?
    – På trummorna hade jag en Neumann U47 som överhäng, en Shure Bulletmick på settet, och en mer konventionell baskaggemick framför baskaggen som ju inte lät särskilt konventionell i sig. Basen kördes genom en liten förstärkare, jag ville inte att det skulle låta så där fett och modernt som de tidigare skivorna. Jag tror jag mastrade om skivan tre gånger, jag ville ha mindre och mindre bas. Jag ville att den skulle låta tunnare. Första masteringen lät den liksom lite för normal. Jag tror jag fegade ur lite, så vi fick göra om det ett par gånger. Och Henrik Jonsson som mastrade undrade “Jaha, vad ska vi göra med det här då? Ska det låta så här?”. Haha!

Arbetet med 89
I konvolutet står det att nya Bear Quartet-skivan 89 är producerad av hela bandet. Och jag som hade tänkt fråga om det är stor skillnad att producera sina kompisar och om Jari får jämka mer för att inte tiden i turnébussen ska bli outhärdlig. Men Jari berättar:
    – I bandet gör vi ju så mycket ihop, vi skriver låtarna tillsammans och kritiserar varandra ganska mycket. Men jag kritiserar nog de andra i bandet lika mycket som jag kritiserar vilket annat band som helst.
    Men skillnaden är att även du får kritik?
    – Ja, precis. När jag producerar andra band är jag ju oftast inte inblandad i låtskrivarprocessen. Då försöker jag mer förädla en redan färdig låt.
    Är du lika engagerad i mickning och ljud när du själv är musiker i bandet?
    – Ja, absolut. Det är ingen skillnad. Jag menar, de andra i bandet skiter ju i det. De sitter mest och fikar. Jag tycker det är viktigt att det låter bra på en gång, så att man inte gör bortkastade tagningar.
    Jari berättar vidare att inför de två förra Bear Quartet-skivorna repade bandet inte alls, utan gjorde allting i studion. Men denna gång ville Jari att de skulle återgå till att arbeta mycket i replokalen och ha med sig färdiga låtar till studion. Han kommenterar vidare att skivan låter dyrare och proffsigare inspelad än den förra. Jag frågar om den är inspelad på band.
    – Ja, grunderna är gjorda på tvåtumsband och alla pålägg på hårddisk. Fast det är inte så mycket pålägg. Vi ville att det skulle låta modernt och fett.
    Trummorna har fått stort utrymme på skivan.
    – Ja, tidigare har vi varit ganska minimalistiska, med små trumset. Nu var det typ fem sex pukor. Jag ville få det rytmiskt utan att det blir monotont krautigt. Mycket pukrytmer, lite mer primitivt. Djungelrytmer fast med modernt rocksound.
    Även gitarrerna är väldigt utmejslade på skivan. Jag frågar om de arbetar mycket med ljuden i efterhand eller om allt ställs in under inspelningen.
    – När jag spelar in, eller egentligen redan innan i replokalen, tänker jag på hur det ska mixas. Man spelar på ett visst sätt för att det ska mixas på ett visst sätt. Så nej, vi jobbar inte med ljuden alls efteråt. Det är kombinationer av olika förstärkare mest. Vi använder väldigt lite effektpedaler.
    Vilka är favoritkombinationerna?
    – På den här skivan har jag använt mycket Roland Jazzchorus 210, Fender Twin, en liten gammal tiotums Hagströmförstärkare ... och sedan en radda obskyra förstärkare av okänt fabrikat som liksom bara har ett ljud, ganska middiga.
    Hur hittar du sådana?
    – De fanns i studion. Gröndahl-studion är en av de få studior som har en liten förstärkarsamling. Sedan har jag en egen samling som jag alltid släpar med mig. För de riktigt feta ljuden använde vi en Kendricktopp. Den låter lite som Matchlessförstärkare, dyrt och fett. Samma fylliga EQ.
    Vad brukar du använda dig av för mickar?
    – Jag brukar använda flera olika mickar framför förstärkaren, någon som är basig, någon lite middig och en diffus. Och sedan kollar man, man kanske bara behöver en av dem, eller så behöver man alla tre i någon slags mix. Men en mick som jag använder ofta är Beyerdynamic M160. Till både akustiska instrument och gitarrförstärkare. De är bra på stärkare för de tar bort det skrälliga i diskanten. Jag gillar Shure SM7 också.
    Har du någon standardmickning som du alltid kör, eller provar du alltid dig fram?
    – Ja, jag vet ju vad som brukar låta bra, men ibland tröttnar man och vill prova något annat. På 89 fick M160 vara rumsmickar. Det hade jag aldrig provat. Det lät ganska bra.
    Vad har ni använt för gitarrer?
    – Jag har använt en Fenderstrata från -79, en gammal Hagström Futurama, några Travis Beangitarrer, du vet, sådana i metall.
    Vad är det för trummor?
    – Det mest utmärkande är att vi använde Rototoms, sådana som man stämmer om genom att man snurrar på dem ...

Skiva av bara farten
Jag avrundar vårt samtal med att fråga lite om skivtiteln. Varför heter plattan 89? Bandets födelse?
    – Ja, vi försöker att inte vara nostalgiska och se tillbaka, men det är väl någon slags hyllning till bandet ... eller jag vet inte, -89 var ett omtumlande år. Muren föll och BQ startades – det känns lite mäktigt!
    Jari fnissar lite.
    Är det den bästa BQ-skivan?
    – Ja, det tycker jag absolut. Den är den mest musikaliskt intressanta.
    Jag förundras över att BQ kan åstadkomma ett album på lika kort tid oavsett om de repat in låtarna i förväg om inget är klart när de går in i studion. Jari verkar oförstående och säger att de gjorde några låtar om dagen och att det gick ganska snabbt. Man får känslan av att Bear Quartet bara skulle kunna råka kliva in i en studio och liksom bara råka göra en skiva. Av bara farten. mm