Text: Thomas Ulrik Larsen

Drömjobbet

James Guthrie var inte någon tungviktare i ljudteknikbranschen då han som 24-åring blev anlitad som medproducent till Pink Floyds mardrömsplatta The Wall. Men samarbetet med det legendariska bandet har idag säkrat honom en status som en av världens ledande rockproducenter. 30 år efter utgivningen av det bäst säljande dubbel­albumet ­ genom tiderna blickar James Guthrie tillbaka på samarbetet med ”The Floyd”, en tid med sexton timmars ­arbetsdagar på tre kontinenter och en fartfylld ungdomstid bakom mixerbordets reglar.

London, sommaren 1978. James Guthrie, ung och lovande producent, tekniker och outtröttligt perfektionistisk arbetsmyra, har kallats till möte med Pink Floyds manager Steve O’Rourke. På bordet mellan Guthrie och O’Rourke ligger två anbud om producentjobb för artister som har fått upp ögonen för James via hans produktion av en engelsk dagslända, Runner. James Guthrie berättar historien för mig över telefon från sitt hem i Lake Tahoe, Kalifornien:
    – Det ena anbudet var Tom Robinson (vars största hit var 2-4-6-8 Motorway), det andra var Pink Floyd. Medan jag sakta plockade upp hakan från golvet försökte jag se helt avspänd ut trots att hjärtat bultade som aldrig förr.
    James skickades på ”kemi-koll” hos Pink Floyds frontfigur, sångaren och basisten Roger Waters, som hade skrivit materialet till ett ambitiöst projekt med arbetstiteln Bricks In The Wall. Waters insåg att projektet var för omfattande för att bandet skulle kunna fortsätta som tidigare och producera sig självt. Waters och den tio år yngre Guthrie knöt an bra från första stund, och efterhand kom producentteamet även att inkludera bandets gitarrist David Gilmour och förstås kanadensaren Bob Ezrin, som de flesta nog betraktar som huvudsaklig producent för The Wall.
    – Till att börja med rådde en viss förvirring omkring vem som egentligen skulle producera skivan. Bob och jag kände att vi bägge hade anlitats för att utföra samma jobb.

En briljant berättelse
James började redan i oktober 1978 att gå igenom Roger Waters utförliga demoinspelningar tillsammans med David Gilmour, keyboardisten Rick Wright och trumslagaren Nick Mason. Jag frågar hur han reagerade på det han hörde – enligt ryktet ändrade sig musiken en del under vägen. Hur mycket fanns kvar från demostadiet till den färdiga skivan?
    – Rogers ursprungliga demo var opolerad, men det var tydligt hur briljant och viktig berättelsen var. Han hade skrivit musik nog att fylla ett trippelalbum, vilket alltså skulle skäras ned till en dubbel. En del av det vi kasserade användes senare på hans soloprojekt, men från början var vår uppgift att städa upp bland idéerna, fokusera berättelsen och få fram den med större effekt. En låt som Comfortably Numb skrevs senare tillsammans med David, medan andra låtar förblev tämligen oförändrade från demon, som Mother, Is There Anybody Out There, Vera, Bring The Boys Back Home, Don’t Leave Me Now, och många av plattans mer genomgående musikaliska teman.
    The Wall är ett delvis självbiografiskt drama om Roger Waters bakgrund och uppväxt i efterkrigstidens England. Den halvt fiktiva mannen Pink bygger in sig bland allt högre och tjockare murar för att undvika kontakt med omvärlden. En metafor som också kom att prägla inspelningarna. Till skillnad från tidigare Pink Floyd-album spelade bandet inte in så mycket tillsammans, utan skivan är fylld av pålägg. Var det enbart ett tekniskt val eller fanns det rent kreativa aspekter av det?
    – Animals från 1977 var det sista album där Pink Floyd spelade tillsammans som ett band i studion. Till The Wall repade vi in ett antal låtar tillsammans och gjorde även några demoinspelningar på det sättet. Men själva skivan spelades in med en musiker i taget. Vi spelade in till klickspår och byggde upp allt från grunden, så det fanns inte så stor anledning att alla skulle spela in samtidigt. Lite spontanitet hade förstås kunnat vara trevligt, men det fanns några personliga aspekter att ta hänsyn till också. När vi åkte till Frankrike låg ramarna klara. Jag kämpade med Roger och David från tio på morgonen till sex på kvällen. Efter middagen fortsatte jag med Rick Wright till ett på natten. Medan vi lade trumspåren var det förstås Nick Mason jag spelade in med på dagarna. Kvällarna ägnades då åt urval och redigering av trumspår. Dagen efter spelade jag upp det färdiga trumspåret för Roger och David. Rogers kommentar var vanligen ”utmärkt, då har vi tid till basen!”. Jag har för övrigt hört sägas att Rick inte spelade på The Wall. Han gick miste om mycket av det erkännande han är värd, för det var ofta inte andra närvarande i studion än han och jag, så vissa har uppenbarligen trott att han inte spelade. Det är ett missförstånd jag gärna vill ta tillfället i akt att rätta till, så att fansen och hans familj kan vara säkra på att han gjorde några verkligen enastående klaviaturinsatser på skivan. Lyssna exempelvis på Hammonorgeln och Rhodes-pianot på Hey You, Wurlitzern och fuzz-orgeln på Young Lust, padsen och Moogen på Brick 1 och Brick 2 ... listan är oändlig.

Högar av rullband
Jag frågar James Guhtrie hur väl han egentligen kände till Pink Floyd när han blev indragen i projektet, och han berättar:
    – En av mina favoritplattor har alltid varit See Emily Play (Pink Floyds genombrott från 1967, förf anm). Jag köpte singeln då jag var tretton år och sprang runt till alla kompisarna och tvingade dem att lyssna. Jag kände också till The Piter At The Gates Of Dawn, More, och Meddle tämligen väl. Liksom de flesta andra hade jag dock hört Dark Side Of The Moon mer än någon av de andra plattorna. Faktiskt blev jag ett långt större Pink Floyd-fan av att arbeta med dem. Det är intressant att titta på vad som händer när man hamnar i samarbete med en artist man känner till från tidigare utgivningar. Första gången David Gilmour närmade sig mikrofonen, när vi arbetade med arrangemangen och demoinspelningarna till The Wall, sa jag ”kan du sjunga lite för mig, bara lite a capella, så att jag kan ställa in nivåerna?”. Han öppnade munnen och ut kom den otroliga röst som är så direkt igenkännlig. Jag tänkte bara ”åh, ja! Den rösten!” medan rysningarna löpte genom kroppen.
    Men James skulle snart upptäcka att även stjärnor har sina begränsningar, kufiskheter och styrkor.
    – Först var det en chock att allt gick så långsamt! Jag var van vid mycket mer fart och fläkt i studion, men plötsligt var det som om någon hade dragit i handbromsen och det kändes ofta svårt att alls hålla processen igång. Efter ett tag vande jag mig vid de floydska hastighetsbegränsningarna. Något av det bästa med att arbeta med Pink Floyd är att det finns plats för kreativitet och för att forma en idé även om det tar tid. Pink Floyd hade ett produktionsavtal som säkerställde att de hade den kreativa kontrollen och skivbolaget hörde därför inte en ton innan allt var färdigt! Skivan skapades helt och hållet av människorna i studion.
    James fick också lära sig ett och annat av Pink Floyds hårdföre ledare Roger Waters och av musikmagikern David Gilmour.
    – Redan tidigt i min karriär hade jag lärt mig att det inte var en bra idé att komma för nära den man spelar in. Man bör visa en viss hänsynslöshet, speciellt då man mixar. Kanske har man arbetat i tre dagar på ett mycket komplext körarrangemang, som visar sig inte hålla när man mixar. Då är det lätt att man försöker tvinga det på plats, närmast med våld! Men då måste man istället vara kall nog att skippa idén och gå vidare. Den sidan finns hos Roger. Jag trodde själv att jag var rätt bra på det, men han låg långt före mig! Jag har även ljusa minnen omkring samarbetet med David då han lade sina gitarrsolon. För det mesta var det bara han, jag och bandets backlinetekniker Phil Taylor på plats i studion då. Vi gjorde ett antal tagningar varefter David tog en paus. Det gav mig tid att klippa ihop ett solo från de olika versionerna han hade gjort. När han kom tillbaka och lyssnade gick vi antingen vidare till nästa moment eller ändrade några småsaker. Som de flesta musiker vet vibrerar David mycket med såväl fingrarna som med gitarrens svajarm, ofta på samma gång. I första solot på Comfortably Numb överdrev han den effekten på ett ganska dramatiskt sätt och jag frågade om det var meningen. Han sa ”ja, jag vill att det ska låta som att jag är aspackad!”. Och så blev det. Alla vet vilken fantastisk sologitarrist David är, men jag tycker att han får för lite uppmärksamhet för sitt kompspel. Jag lärde mig mycket om att arrangera gitarrer genom att arbeta med honom på The Wall. Ett annat exempel är Animals-plattan, hisnande bra kompspel.

Inspelning i exil
Inspelningarna till The Wall påbörjades i Pink Floyds egen studio Britannia Row i London. Men det hela flyttades snart till Sunbear Studios i södra Frankrike där merparten av skivan spelades in. Varken James Guthrie eller Bob Ezrin var speciellt nöjda med Britannia Row, men orsaken till flytten var betydligt mer jordnära. Pink Floyd hade gjort ett antal felinvesteringar och var tvunga att fly undan de brittiska skattemyndigheterna under ett år! Men oavsett var i världen Pink Floyd befann sig var det viktigaste för bandet och producenterna att få fram rätt stämning och de skeva idéerna snarare än att ha tillgång till ett berg av modern inspelningsutrustning.
    – Det handlade mer om ovanliga inspelningsförhållanden än om ovanlig utrustning. Jag gillar att spela in på andra ställen än just i studion. Britannia Row hade ett biljardrum på övre plan, med häftig akustik. Vi skickade upp Nick dit när vi spelade in trummorna till In The Flesh och rummet användes också som ekokammare vid några andra tillfällen. Jag upptäckte också en underjordisk tank bredvid simbassängen i Superbear Studios. Vi hängde in ett par mikrofoner i tanken och använde den som ekokammare.
    James berättar vidare att han inte var så förtjust i akustiken i Superbear, vilket fick honom att resolut riva ut heltäcknings­mattorna!
När det var dags för mix tog man sig till Los Angeles. Det valet hade mycket att göra med att Pink Floyd samtidigt designade och repade in The Wall som liveshow och att denna skulle ha premiär just i Los Angeles. Valet av studio föll på Producers Workshop. James berättar:
    – Professionalismen och teknik­nivån var imponerande. De hade mycket stränga kvalitetskrav på de rullband som användes och de lyssnade igenom delar av de oinspelade banden innan jag fick använda dem. Jag började arbetet klockan nio på morgonen och när jag kom hade två tekniker redan suttit och lyssnat på tomband i en timme! De hade alltid en hög på minst en meter med kasserade band som skickades tillbaka till tillverkaren.

Ljudeffekter
The Wall omfattar mer än tjugo låtar som dynamiskt rör sig mellan alla tänkbara ytterligheter, men albumet utmärks också av de många ljudeffekterna. Vissa atmo­sfäriska, andra mer direkta kommentarer till sångtexterna. Och ofta helt spontana.
    – Vi spelade in en massa knäppa TV-program, en del direkt till rullbandaren med musiken. Nobody Home föll på plats direkt, till och med meningen ”surprise, surprise, surprise” som kom in perfekt efter Rogers sång. En annan sak som fungerade bättre än förväntat var telefonisten på Young Lust. Roger ville illustrera känslan av frånvaro hos den turnerande rockmusikern. Vi jobbade i Los Angeles då, så jag ringde min granne som hade nycklar till min lägenhet hemma i England. Jag bad honom gå in och vänta på att jag skulle ringa via telefonist i USA. Jag sa åt honom att hur många gånger jag än ringde skulle han bara lyfta luren, säga ”hallå?” och så låta telefonisten prata. Sedan kunde han lägga på igen. Jag satte upp en telefon i studion och lät bandet rulla. De första två telefonister jag pratade med var lite för snabba men den tredje blev perfekt. Jag berättade att jag önskade ett samtal ”från Mr. Floyd till Mrs. Floyd” på mottagarens bekostnad. Min grannes tajming var perfekt. Gång på annan lade han på luren i exakt rätt ögonblick och telefonisten blev riktigt bekymrad. ”Är det meningen att det ska vara någon hemma förutom Er fru?” frågade hon, och jag svarade ”Nej! Jag har ingen aning om vad som pågår!”. Utan att veta om det var hon med i berättelsen. Efteråt klippte jag ut min egen röst. Undrar om hon någonsin hörde sig själv på plattan?

Fyra unika talanger
James arbetade alltså tätt och länge tillsammans med de fyra Pink Floyd-medlemmarna. Hur var de i studion?
    – De hade alla ett överflöd av talang. Vare sig det var Davids musikalitet, Rogers visionära drag, Ricks atmosfäriska spelande eller Nicks förmåga att leverera exakt den grund som låten behövde. David var mest koncentrerad om de musikaliska arrangemangen. Roger är mannen med överblicken och näsan för drama i musiken, men man ska heller inte underskatta hans musikaliska inblick och kunnande. Han spelar gitarr och bas väldigt bra på The Wall. David var också en väldigt bra basist. När vi avslutade inspelningarna i franska Superbear Studios tog bandet semester i augusti. Jag flög till London med rullbanden för att råmixa det hela. Planen var att sätta upp allt i rätt låtordning och sedan sända råmixar till alla i teamet så att de kunde få en överblick över projektets läge. En lustig sak var att i Frankrike hade vi spelat in skriket som binder samman The Happiest Days Of Our Lives med Another Brick In The Wall part 2. Men jag hade tappat bort skriket, jag kunde inte hitta det på något av banden. För mig var det en viktig övergång och jag ville gärna ha med det redan i råmixen. Det var Roger som skrek på ett sätt han har kommit på, vid inandning och inte vid utandning. Svårt att utföra och inte snällt mot stämbanden. Roger var dock kvar i södra Frankrike och jag ringde upp honom där. Han gjorde ett antal tagningar över telefonen och sa till slut ”jag kan inte fortsätta så mycket längre, familjen står och tittar undrande på mig”. Vi ersatte aldrig den inspelningen, utan det som hörs på plattan är gjort över telefon från Frankrike.
    The Wall är en av de där skivorna som måste betraktas som en helhet, men jag undrar ändå om James har några personliga favoriter på plattan?
    – Jag tycker framförallt om hur skivan fungerar som en helhet, både musikaliskt och som berättelse. Brick 1 sticker ut bland de tre Brick-låtarna eftersom vi verkligen prickade stämningen av att vara barn på 40-talet och minnena från den tiden. Hur allt snurrar runt, Davids gitarr, Ricks enkla men känsliga elpiano – det hela skapar ett sublimt musikaliskt fundament för Rogers röst. Hey You är en annan favorit. Alla spelar så vackert, allt är på sin rätta plats även när sången tar fart efterhand. Comfortably Numb har samma kvaliteter. Det var ett stort privilegium att få vara med om att göra de inspelningarna.
    Hur ser du på The Wall idag, 30 år senare? Hade du gjort något annorlunda idag?
    – Som ung man var jag väldigt kritisk mot allt, och inget jag eller någon annan gjorde var någonsin tillräckligt bra för mig. Med åren har jag försökt ändra den inställningen lite även om jag fortfarande får betraktas som perfektionist. Lustigt nog var det inte så länge sedan jag gick igenom flerspårsbanden från The Wall eftersom jag skulle överföra vissa delar från albumet, och även då tyckte jag att det lät riktigt bra! Jag kanske står för nära för att verkligen kunna säga något, men jag tycker att The Wall håller än idag eftersom materialet är så starkt. Hade jag stått med uppgiften idag hade jag nog pressat på att få mer reptid och testat att spela in lite fler låtar med alla musikerna tillsammans i rummet. Jag hade nog också gärna testat The Trial utan det lite skrytsamma Kurt Weill-aktiga arrangemanget. Något lite mörkare och otäckare hade kunnat funka.
    För James Guthrie råder det dock inga tvivel om att Pink Floyd är en organism som behöver fyra huvuden för att leverera optimalt, även om alla inblandade inte är överens.
    – Roger, David, Rick och Nick har alla sina olikheter, men när de är tillsammans skapar de det ljudet. Deras soloplattor utforskar de mer personliga bakgatorna på deras musikaliska stadskarta, men med det sagt tycker jag nog att Rogers Amused To Death (1992) i mångt och mycket är en Pink Floyd-platta i såväl stämning som koncept. Pink Floyd-materialet är alltid fyllt av spännande innehåll och ämnen som utifrån en producents synvinkel är otroligt inspirerande. Det är helt enkelt en producent och ljudteknikers drömjobb, för det finns så mycket för ens egen kreativitet att gå igång på! mm