Text: Mattias Hjelm

Danko Jones tillhör den typ av rockgrupper som aldrig verkar upphöra att vara på turné. Enligt bandets hemsida har de inte haft ett längre uppehåll sedan februari 2008. Den senaste plattan, Never Too Loud, släpptes tidigare i år och när du läser detta har de avverkat åtta gig i Sverige. Vi fick en pratstund före ett av dem med bandets liveljudtekniker sedan elva år, Corey Shields.

Det är en leende och avslappnad herre i fyrtioårsåldern som dyker upp ur backstage-områdets mörker, med en Corona i ena handen och den andra redan framsträckt för att artigt hälsa. Men skenet bedrar – egentligen är han ganska irriterad och bara måttligt road av situationen han hamnat i denna eftermiddag. Trots att den rider som Danko Jones livemanagement skickat ut klargör att platsen för utljudet ska vara utrustad med ett analogt mixerbord möttes han av ett digitalt dito av typen Yamaha LS9. Den externa kringutrustning i form av kompressorer, gejtar och reverb som också önskades fanns inte alls att hitta. Liknande funktioner finns så klart inbyggda i det bord han tvingas arbeta med, men för Corey är det inte samma sak.
    – Det är egentligen inget fel med digitala mixerbord, utan snarare användaren. Har man så gott som uteslutande jobbat med analog utrustning under tjugofyra år och är van vid den direkta kontroll det ger, är det tungt att börja gräva i menyer för att hitta det man söker. Det är som att tvinga en jazztrummis att spela på ett synttrumset med hårda pads – obekvämt och tråkigt. Problemet är att alla tillverkare av digitala mixerbord har olika sätt att lösa kopplingen mellan funktion och användare. Med ett analogt bord är det mer eller mindre alltid samma lösningar.
    Vilka analoga bord föredrar du?
    – Jag är mest van vid Midas Heritage-serien. Framför allt gillar jag deras preampar. De har en värme och fyllighet i det lägre frekvensspektret som är unik. Lite som att lyssna på gamla vinylplattor, fast utan knastret. Jag känner de borden så väl att jag nästan kan hoppa över att göra soundcheck med bandet. Jag vet ändå hur det kommer att låta. Sen gillar jag även Soundcraft-borden. Yamaha ligger däremot inte på min topplista.

Från eget PA till lånat
Att ta med egen utrustning är inte ett alternativ i nuläget. Danko Jones är visserligen ett stort band – även i Sverige – men de är inte tillräckligt stora för att styra upp en så pass utrustningsintensiv turné som det hade inneburit. Utrustningen hade kostat för mycket att hyra in och de logistiska problemen hade blivit betydligt större. Corey har dock vidtagit åtgärder för att slippa konfronteras med ett digitalbord igen.
    – Jag har sagt till vårt management att lägga till en rad på ridern som säger att det absolut inte får förekomma något digitalbord på utljudsmixplatsen. I nuläget är det bara en rad förslag på analoga bord som jag trivs med – inget förbud dock. Jag förstår att mindre ställen som detta vill använda sig av digitala mixerbord – de tar mindre plats, är billigare att hyra in och man slipper outboard – men så länge det inte skapats någon form av standard för hur de professionella digitalborden ska vara uppbyggda är det inte ett alternativ för mig. Mitt enda mål som ljudtekniker är att leverera en bra show med bästa möjliga ljud. Att behöva lära sig ett nytt gränssnitt inför ett gig underlättar inte den saken.
    Corey Shields är uppvuxen i Kanada och har arbetat som ljudtekniker sedan 1985. När han började i branschen var man som ljudtekniker tvungen att äga sitt eget system – fick man ett jobb så var det underförstått att utrustningen hängde med. Men runt 1991 – ungefär när grungen slog igenom – ändrades förutsättningarna. Arrangörerna upptäckte att om de själva hade ett PA på plats kunde de få ner priset för artisten. Samtidigt blev det svårare att få jobb som frilansande tekniker eftersom fler och fler ställen fick egna tekniker. Ljudkvaliteten sjönk drastiskt då de flesta arrangörer investerade i billig utrustning och dessutom höll nere antalet högtalare. Corey kände en stor frustration över detta.
    – Jag blev irriterad av två anledningar. Dels var jag tvungen att arbeta med undermålig utrustning, men jag blev även förbannad å publikens vägnar då de betalar en massa pengar för att få en bra show med ett bra ljud. Idag är det sällan det händer, men ibland när jag måste ifrågasätta utrustningen brukar jag peka på biljettpriset och fråga: ”Hur går ni iland med att sälja biljetter för tjugofem dollar när mikrofonerna ni använder inte kostar mer?” Det är inte juste mot publiken.

Va, inga stativ?
Mikrofonerna är dock aldrig ett problem för Corey, eftersom det är den utrustning som han alltid tar med sig. Jag tittar upp mot scenen och tycker att något ser konstigt ut. Det tar en stund att komma på vad, men sen slår det mig. Jag ser inga överhängsmikrofoner alls.
    – Jag använder inga stativ alls till mickning av trumset. Det är så förbaskat lätt att någon sparkar till ett stativ och helt plötsligt så har bastrumman försvunnit ur ljudbilden, så jag sätter fast allt med klämmor. Även överhänget – eller underhänget, kanske jag ska säga. De sitter fast på cymbalstativen och är riktade uppåt mot cymbalernas undersidor. Ljudet blir inte lika snyggt som när man använder konventionellt överhäng – man förlorar lite diskant och får lite mer läck på det viset – men med så aggressiv musik som Dankos spelar det ingen roll. Cymbalerna hörs väl trots att man måste skära ganska kraftigt i frekvenserna. När det är få stativ på scenen blir det lite snyggare och mer städat, vilket jag gillar. Gibraltar (tillverkare av trumtillbehör, förf. anm.) har tydligen någon specialklämma med en mikrofonbom. Man fäster den under cymbalen på stativet och sedan sträcker sig bomen ut och över så att man kan få till ett normalt överhäng. Jag måste ta och kolla in den mer – det låter som något jag skulle gilla.
    Vilka mikrofoner använder du?
    – Överlag är det standardlösningar på allt. Mycket Shure-mickar: Beta 52 på bastrumman, en vanlig SM58 till Dankos sång. Jag gillar inte Beta-versionen till sång. Den är för skarp i det högre registret och ger inte samma tryck. Sen har jag alltid med mig en SM57 ifall det är problem med krypspänningar i anläggningen, då den har ett plastskydd på toppen. Jag kan visserligen inte komma ihåg när jag använde den senast, men man måste vara förberedd på allt. Till ”underhänget” använder jag någon billig och gammal Sennheiser-modell som jag inte kommer ihåg namnet på. Jag har testat det mesta som finns på marknaden, men med Danko återkommer jag ständigt till dessa.
    – Jag behöver heller inte många kanaler. Det är inga problem att lösa en Danko-konsert på tolv stycken, även om jag gärna använder multipla mickar på gitarrförstärkarna om det finns möjlighet. Däremot vill jag som sagt ha bra och analoga kanalstrippar, he-he.

The Cure som botemedel
I början av sin karriär ägnade Corey hundratals timmar åt att använda olika typer av spektrumanalysatorer. Han experimenterade med rosa brus och realtidsanalys för att få till rätt ljud i den lokal han för tillfället befann sig i. Men hur han än gjorde slutade det alltid med att ljudet kändes platt och kraftlöst. Varenda gång var han tvungen att justera EQ-kurvan, trots att de instrument han använde visade på ett ”perfekt ljud”.
    År 2001 ändrades hans arbetssätt radikalt när han fick ett jobb som assisterande tekniker åt Robert Scovill, som skulle köra ljudet åt Matchbox Twenty. Robert är en välrenommerad ljudtekniker som flera år i rad vunnit EAS pris Sound Engineer of the Year. Han har kört akter som till exempel Tom Petty & The Heartbreakers, Alice Cooper, Rush och Def Lepard, och har även jobbat som rådgivare åt Digidesign när de utvecklade sina Venue-mixrar.
    – Han hade med sig sitt eget utljudsystem och det var som att se kommandobryggan på rymdskeppet Enterprise i Star Trek. Alla tillverkare av liveljudsutrustning fanns representerade i hans rack – alla ville så klart att han skulle använda just deras grejer. Jag påpekade faktiskt att jag tyckte att hans anläggning såg ut som ett rymdskepp och han svarade att det bara var för att skapa en häftig illusion så att bandet skulle betala honom lite mer, ha-ha.
    – I vilket fall som helst: Han hade med sig en DAT med några låtar av bland andra The Cure som han använde för att trimma in PA:t. Varje låt hade sin egen roll bland frekvenserna och han sa att så länge man får dessa låtar att låta bra i PA:t så har man bästa möjliga grundförutsättningar för ett bra utljud. Och när en ikon som Robert Scovill talar, så lyssnar man. Sedan dess arbetar jag alltid på det sättet även om jag har ändrat lite i valet av låtar. Min iPod är alltså det enskilt viktigaste verktyget som jag tar med på vägarna.
    Vilka låtar använder du?
    – Först spelar jag Lullaby (Extended Mix) med The Cure. Robert Smith mumlar när han sjunger under verserna och det många ganska kraftiga s-ljud, vilket gör låten perfekt för att ställa in frekvenserna mellan 4 och 6 kHz. Sedan går jag vidare med The Cures Close To Me (Closer Mix) som är bra för att få ordning på det låga mellanregistret. Sedan ännu en The Cure-låt som heter Hot Hot Hot!!! (Extended Mix), som har grymt bra trumljud och ger en fin översiktsbild av ljudet. Vanligtvis är jag till nittio procent färdig vid denna punkt.
    – Sen spelar jag någon minut av de tre första låtarna från Donald Fagens album The Nightfly, vilket antagligen är ett av de mest använda albumen bland ljudtekniker i världen. De låtarna är lite mer jazziga och framför allt lyssnar jag efter hur bastonerna beter sig i rummet. Avslutningsvis spelar jag alltid Rock & Roll Ain’t Noise Pollution med AC/DC för att få en bild av hur det kommer att bli när Danko sedan går på och för att hamna i rätt stämning. Om jag får PA:t att låta bra med dessa låtar vet jag att jag bara behöver skära lite i mellanregistret och i basen för att även Dankos sång ska låta bra.
    Ljudet på soundchecken var torrt och väldigt ”in your face”. Använder du några effekter över huvud taget?
    – I så här små lokaler lägger jag bara en kort plate på virvel, pukor och överhäng – inga andra reverb. Större konserter kräver så klart lite mer arbete med efterklanger, men överlag är jag rätt sparsam. Sen brukar jag leka lite med ett diskret delay på sången när det finns utrymme – förutsatt att jag hamnar i min bekväma zon. Ikväll kan det ta lite tid innan jag är där.

EQ för sololyft
Jag frågar Corey om han har något tips att dela med sig av till den som vill bli en bättre ljudtekniker.
    – En grej som jag tycker många gör fel är att de under ett solo höjer volymen på det instrumentets kanal. Jag gör aldrig det, utan använder istället kanalens EQ och boostar några dB i mellanregistret där kärnan i ljudet finns. Man får precis samma effekt som med en volymökning, men även en bonus i form av att ljudet får en lite annan karaktär. I och med dessa två faktorer krävs det en förhållandevis liten boost för att publiken ska höra instrumentet tydligare.
    Corey har tappat räkningen över hur många konserter han har mixat genom åren, men kommer fram till att det borde vara någonstans mellan tre och fyra tusen. Som vanligt är jag intresserad av att få ta del av något mindre trevligt minne, ett sånt som i efterhand går att skratta åt. Först förstår han inte riktigt frågan, utan får ett allvarligt ansiktsuttryck och börjar mumla om när han bevittnade en dödsskjutning under en konsert. Jag förklarar att jag menar ur en ljudteknisk synvinkel.
    – Ah! … jag vet inte. Jag tenderar att glömma de dåliga kvällarna. Men om du frågar mig om ett år så kanske jag nämner kvällens konsert som ett sådant minne. Ha-ha-ha. mm