Text: Emma Nylén

Besök i klubblokalen

Inför sin fjärde skiva, den nyss släppta Goodbye To Romance, bestämde sig Melody Club för att bygga sin egen studio och både spela in och producera helt på egen hand. Vi hälsade på i studion och pratade om arbetet.

Det är sprudlande vår i Stockholm och en vecka kvar tills Melody Clubs fjärde album Goodbye To Romance släpps. Det är första gången som bandet har spelat in och producerat en skiva helt på egen hand. Jag möter dem djupt nere i en källare på Södermalm i Stockholm där de under det senaste året byggt sin studio, som har fått namnet Panama-studion. Det är som att kliva in i ett privat vardagsrum på trettio kvadratmeter fyllt med vintageinstrument och annan kuriosa. Bandmedlemmarna är nästan lika sprudlande som våren utanför och jag inleder med att fråga hur idén om en egen studio uppkom. Bandets keyboardist Jon Axelsson svarar.
    – Redan innan vi släppte vår första skiva Music Machine hade vi en demostudio som vi hela tiden byggt vidare på och utvecklat med fler och bättre grejer genom åren. Vi har alltid gjort väldigt noggranna och ambitiösa demos inför skivinspelningarna och genom att ha jobbat med så många olika producenter på de tre tidigare skivorna har vi nu lärt oss en hel del om hur man spelar in rent tekniskt.
    Hade ni någon annan studio som förebild?
    – En del inspiration kommer från Klas Åhlunds studio Apmamman där vi varit och spelat in, säger Jon. Vi har lagt mycket energi på akustiken i inspelningsrummet, och istället för att köpa ett mixerbord med många hyggliga kanaler för pengarna har vi satsat på några få lösa mickpreampar som är riktigt bra istället, och någon EQ och kompressor av hög kvalitet. Ambitionen har aldrig varit att vi själva skulle mixa, utan det lämnade vi till Pelle Gunnerfeldt i Studio Gröndahl.

Utan producent
I arbetet med de tidigare plattorna har Melody Club arbetat med producenter som Dan Sundquist, Thomas Troelsen, Klas Åhlund och Marco Manieri. Varför valde man att sköta även produktionsbiten själva denna gång? Bandets gitarrist Erik Stenemo säger:
    – Till nya skivan hittade vi ingen producent som kändes helt perfekt, så därför började vi testa att spela in själva vilket kändes ganska naturligt.
    – Också på grund av att vi ville ta mer kontroll över hela vår situation, säger basisten Niklas Stenemo. Att skapa och spela in musik är en bit som vi alla behärskar och ville utveckla.
    Sångaren och frontmannen Kristofer Östergren säger:
    – Anledningen till att vi valt att spela in och producera själva är att det inte finns någon som skulle kunna göra det bättre än vi själva, eftersom vi vet exakt hur vi vill ha det och nu vet vi även hur vi ska få det så.
    – Det finns tillräckligt många viljor i det här bandet ändå, säger Niklas.
    – Det har hänt några gånger på vägen av denna inspelning att när viljorna har spretat åt olika håll har jag funderat över om vi verkligen kommer att klara detta, medger Kristofer. Men sen när vi ses igen nästa dag är allt som bortblåst och man är redo att ta nya tag. Det går ju upp och ner med självförtroendet när man jobbar med en utomstående producent också. Det är då lätt hänt att om man känner sig en aning vilsen lägger över ansvaret på en annan person.
    Kristofer berättar vidare att arbetet med Goodbye To Romance började direkt efter att förra skivan hade lanserats. Från att alltid ha spelat in idéer på kassettband skaffade han en datorbaserad hemstudio.
    – Jag började spela in låtskisser på en MacBook, vilket gav idéer om hur man ska gå vidare med låten på ett helt annat sätt. På ett år gjorde jag runt fyrtio demoinspelningar från topp till tå med trumsamplingar, bas, gitarrer, syntar, stråkar, stämsång med mera. Det tror jag dessutom hjälpte bandet väldigt mycket att förstå vad min idé var. I många fall utvecklar vi låtarna sedan tillsammans med kanske helt andra idéer men då kan man ändå se vad min grundtanke var från början och man fattar låten.
    Hade ni någon bild av hur ni ville att nya skivan skulle låta?
    – Huvudtanken var bara att ha en röd tråd, en tydlig skiva, säger Niklas.
    – Sedan tog det ett tag för oss att komma på vad den här röda tråden var för något, säger Jon.
    – Jag skrev en del låtar i många olika stilar för att vi inte riktigt visste vilket håll vi ville gå åt, berättar Kristofer.
    – Det var någonstans där när vi gjorde några låtar med Fleetwood Mac i bakhuvudet som vi började dras mot ett visst 70-talspopsound, vilket sedan hela skivan kom att kretsa runt rent soundmässigt, säger Jon.
    – Och då blev det genast mycket lättare för oss att ta fram de låtar vi ville ha och börja sortera därefter, säger Kristofer. Inte för att de låtar som blev över är dåliga på något sätt, men det blev lättare att vara mer konkret med vilken typ av låtar vi ville ha på plattan. De andra låtarna kommer antagligen att hamna på någon annan platta framöver. Det finns en jäkla massa låtar som ligger och väntar på det rätta tillfället.
    Hur ser rollfördelningen ut under inspelningsprocessen?
    – Jag sköter det tekniska, säger Jon. Vem som spelar vad är inte så noga egentligen, vi kan ju alla spela det mesta så alla rycker in där det behövs.
    – Det beror ju lite på vilken stil och attityd man vill ha på olika pålägg, säger Kristofer. Om vi vill ha något som känns lite råare och inte så slipat så kanske till och med jag lägger av en gitarr-räka då och då. Vi har alla olika spelstilar och tajming.
    – Niklas funkar dessutom många gånger som sångcoach när vi spelar in Kristofers röst, säger Jon.
    – Niklas har även en roll som diplomatisk medlare mellan de olika viljorna när de börjar spreta åt olika håll, säger Kristofer. Han är väldigt bra på att se saker från olika håll och argumentera för båda sidor på ett konstruktivt sätt.
    – Som ljummet vatten, the lukewarm between fire and ice! skrattar Niklas. (Skämt från kultfilmen Spinal Tap, förf. anm.)
    – Eftersom alla verkligen brinner för musik händer det ju så klart att det hettar till lite i studion då och då, säger Kristofer. Det här är ju ingen lek för oss även om det kan verka lite lekstuga ibland. Musik är det roligaste vi vet och vi tar det på allvar, det är ju detta vi alla älskar, kan och lever på.

Studions uppbyggnad
Studion har alltså delvis sin förebild i bröderna Åhlunds studio Apmamman. Hur valde man teknisk utrustning till studion? Jon Axelsson berättar:
    – Mikrofonerna valde vi av erfarenhet. Eftersom vi har spelat in i så många olika studior har vi testat det mesta och visste vad som skulle passa bäst för oss. Man har varit lite extra uppmärksam när man tyckt att det låtit extra bra. Till exempel sångljudet Klas Åhlund fick till när han spelade in tyckte vi extra mycket om, så vi köpte en likadan sångmikrofon, en Neumann U67 från 1969.
    – Jag tycker den passar min röst väldigt bra, säger Kristofer. Jag har en ganska len och fyllig röst och den mikrofonen tar fram ett visst register som ger ett skönt riv i min röst.
    – I ett par låtar med ganska tjocka distgitarrer, som till exempel Devil In You och High Society Girl, har vi använt oss av en dynamisk mikrofon, en Sennheiser MD441. Den ger sången ett jäkligt tajt mellanregister och hjälper den att hitta sin plats i en tjock mix. Till gitarrförstärkare och slagverk har vi oftast använt oss av gamla Sennheiser MD421. De har ett sånt underbart köttigt och tjockt mellanregister. Ibland har vi också rumsmickat gitarrförstärkare med Neumannmicken.
    Det känns ju som att ni har en genomgående vintagetråd vad gäller utrustning?
    – Ja, mikrofonmässigt är allt riktigt gammalt, bekräftar Jon. Och i princip alla instrument också.
    – Allt är gammalt utom datorn och ljudkortet, säger Erik.
    – Våra preampar är nya, säger Jon, fast gjorda efter en gammal förlaga.
    – Alla baspålägg är gjorda med en fiolbas från 70-talet med slipade strängar, säger Niklas. Vi har dragit den genom en BJF kompressorpedal och sedan lajnat genom Vintage Design-preampen.
    – Den basen har en så otroligt djup och skön botten och den knäpper sådär härligt i attacken, säger Jon. Vi har även använt oss av ett väldigt karaktäristiskt gitarrljud som vi får fram genom att köra gitarren genom en BJF Candy Apple Fuzz som vi också lajnat rakt in i preampen. Den är otroligt extrem i sitt ljud.
    – I låten Do You Wanna Dance kan man höra den tydligt, säger Kristofer. Vi har kört väldigt många slingor med det ljudet eftersom det ger ett så torrt och brutalt våldsamt ljud. Det är väldigt bra att kontra poppiga grejer med ett så våldsamt element eftersom det ger en så grymt bra kontrast. ”Laserslingan” brukar vi kalla den. Ofta är den dubbad och i tre oktaver.
    – Vi har jobbat väldigt mycket med bredden av en ren Rickenbackergitarr mickad genom en 1964 års Fender Super Reverb-förstärkare och den där härligt torra och påträngande line-fuzz-gitarren som sitter rätt mellan ögonen, berättar Niklas. Det ger ett jäkla djup i ljudbilden när man sedan kontrar klangen med bruset.
    – Vi har använt en Fender Telecaster från 1967 till nästan alla fuzzgitarrpålägg, säger Jon, och rätt mycket EQ i Vintage Design-preampen för att spetsa till det lite ytterligare.
    – En annan viktig ingrediens är en Danelectro barytongitarr från 1958 som Erik letade länge efter innan han hittade i USA, berättar Niklas. Den använde vi vid mörka och djupa pålägg. Den går dessutom väldigt bra ihop med fuzzen. Rent grundestetiskt är vårt motto att få saker att låta ”dåligt bra”. Det får gärna vara skitigt och ha karaktär.
    – Vi köpte ett billigt och gammalt Star-trumset för tre tusen kronor, inklusive en gammal Tonovirvel som musikaffären var på väg att slänga, berättar Erik.
    – Det är en jäkligt konstig raritet, säger Jon. Det finns till exempel inga vanliga stämskruvar på den, utan man stämmer med vanlig skruvmejsel. Skinnet är säkert original från 60-talet. Det enda som är nytt på den är sejarmattan. Den hörs på nästan alla låtar på nya plattan.
    – Men det är ju knappt trummor, skrattar Niklas. Jag tror att vi med lite EQ, papper och en hink skulle kunna få fram exakt samma ljud!
    – Alla trummor på plattan har en väldigt kort, torr och knaprig klang, säger Jon. Sen har Pelle Gunnerfeldt använt sig av lite plåtreverb på trummorna i mixen.
    Vilken pryl skulle ni inte ha klarat er utan under inspelningen av plattan?
    – Det står mellan fuzzpedalen och kompressorpedalen, säger Niklas. Fast fuzzen skulle vi nog inte kunna ersätta med något annat så den är nog vinnaren i detta fall.

Lärdomar
För att avrunda frågar jag bandet om de har dragit några lärdomar av att spela in skivan själv. Finns det några knep de kan dela med sig av?
    – Det är nog det speciella sättet vi mickar upp och dödar trumljuden på i så fall, säger Kristofer. Det fick vi med oss från Thomas Troelsen, att döda efterklangen genom att till exempel lägga på handdukar, tejpa och stämma ner trumskinnen.
    – Ett knep som vi lärde oss av Klas Åhlund var att spela in en trumma i taget, säger Jon. Baskagge för sig, hihat och virvel för sig och så vidare. På det sättet kramar man ut så mycket närhet och fläsk som möjligt ur varje trumma. Inget överhäng överhuvudtaget, och alla trummor är inspelade i mono. I låten The Only Ones slår vi till exempel med trumstockarna på en vadderad stol för att få fram den rätta karaktären på beatet. Man dubbar upp stol med pukor och får det tajt med bra attack. Akustiken i vårt inspelningsrum har en väldigt speciell kort efterklang, som är jävligt häftig att jobba med. Ett exempel på det är sextondelsgitarren på låten Eighteen.
    Jon avslutar med att berätta hur de kvalitetssäkrar inspelningarna:
    – När de flesta av låtarna var klara till plattan så köpte vi en gammal 80-talsbandare för att via en FM-sändare från datorn sedan kunna höra hur det möjligtvis skulle kunna låta igenom brusiga radioapparater som finns överallt på arbetsplatser. Om det svänger och låten går fram i den bandaren vet man att man har lyckats! mm

Utrustning i Panama Studio

Digitalt:
Mac Pro dator
Logic Studio mjukvara
Apogee Ensemble ljudkort

Mikrofonförstärkare:
Vintage Design CA73
Summit Audio TPA-200B x 2
Apogee Ensemble x 4

Outboard:
Vintage Design C1 kompressor
Fairchild 658 Reverbertron fjäderreverb
Roland RE-201 Space Echo bandeko
Binson Echorec bandeko
Sansui RA-500 fjäderreverb
Echoplex bandeko

Mikrofoner:
Neumann U67
Sennheiser MD421 x 3
Sennheiser MD441
AKG D12
AKG D25