Text: Nils Erikson

Framtiden är här och nu

Världens första virtuellt modellerade fysiska digitalpiano heter, inte helt oväntat, Roland V-Piano. Kan den här pionjären utmana det samplingsbaserade etablissemanget?

Att på ett naturtroget sätt efterlikna ett piano eller en flygel med hjälp av elektronik har varit en ständig utmaning alltsedan de första elpianona började komma på 1960-talet. Med digitaltekniken kom samplingarna som revolutionerade marknaden på 80-talet, och givetvis skulle alla som kunde och hade råd ha en samplad flygel. Inte för att de lät särskilt bra då, men för att flygeln på något sätt ändå är ett av de instrument inom den västerländska musiken som har högst status och flest användningsområden. Och så är det ju fruktansvärt tungt att släpa omkring och dyrt att hålla i skick.
    Redan tidigt tänkte dock japanska synttillverkaren Roland i andra banor. 1986 lanserade de en teknik kallad SAS, Structured/Adaptive Synthesis, som visserligen i grunden byggde på samplade pianotoner, men som genom sitt användande av komplexa algoritmer som tog hänsyn till anslag och tonregister ändå vida överträffade de renodlade, samtida samplingsflyglarna i realism. Flaggskeppet och pionjärmodellen hette RD-1000 och är på sätt och vis en föregångare till dagens testobjekt, V-Piano, som tar pianot in i den akustikmodellerade världen.

DESIGN OCH REGLAGE
Roland gör ett stort nummer av att detta är det första instrumentet någonsin som använder digital akustikmodellering för att skapa ett virtuellt piano, alltså utan att lita till samplingar.
    Det är en nu sanning med viss modifikation. Sedan flera år finns ju Pianoteq från franska Modartt som i mjukvaruform gör precis just detta. Senaste versionen, testad i MM 08-2009, gör det också ganska bra och med ett minimum av resurser. Med en bra MIDI-klaviatur kopplad till en liten dator med Pianoteq har man i princip samma rigg som ett V-Piano, till en bråkdel av priset. Eller har man det? Jag återkommer till detta.
    V-Piano är så stort och tungt att jag fick åka till Musikbörsen i Malmö för att provspela det, dessbättre före öppningsdags. Således hade jag inte riktigt samma testmiljö som vanligt, men det blev ändå ett par rejäla testrundor i såväl lurar (AKG K240S) som de av Roland valda högtalarna, plus några snuttar som jag spelade in och mixade hemma.
    Den yttre likheten mellan RD-1000 och V-Piano är slående och säkert inte en tillfällighet. På en stabil ram av krom eller aluminium vilar en bastant, svart pjäs som utstrålar teknologisk precision snarare än eterisk konstfullhet. Roland har inte sparat på krutet när de gäller att göra V-Piano till en gedigen produkt. Varje liten detalj är kassaskåpssolid och det finns inte tillstymmelsen till smäck eller plastighet någonstans i den fysiska konstruktionen.
    På baksidan finns fyra balanserade XLR- och fyra obalanserade teleutgångar (par A och B egentligen) som det går att adressera olika komponenter av klangen till. Bland annat finns det ett avancerat preset som skapar illusionen av en djup flygel, från spelarens perspektiv, men då behövs fyra välplacerade högtalare. V-Piano har alltså inga inbyggda. Vidare finns här två linjeingångar (tele) som möjliggör inmixning av extern ljudkälla, samt anslutningar för MIDI (in/out/thru samt en USB-host) och tre pedaler. Den tillhörande trepedalsenheten har sin egen särskilda sjustiftiga DIN-kontakt. Själva pedalerna i enheten sitter dock lite för nära varandra för min smak.
    Här sitter också en liten ratt för displaykontrast, en extra USB-anslutning för uppgraderingar via dator samt sist men inte minst en koaxial S/PDIF-utgång (parallell med utgångspar A). Proffsigt.
    Framsidans panel är stilren och enkel men rymmer fler funktioner än vad man först kan tro. Till vänster sitter två rattar för volym och reverb. Trevliga att hålla i. Sedan följer knappar för equalizer, V-Link (Rolands MIDI-styrda videointerface), transponering och fyra snabbvalsknappar för favoritpatcher. Nästa avdelning innehåller en knapp för djupare funktionsmenyer samt fyra snabbvalsknappar för valbara favoritfunktioner. Ovanför dem sitter en 240 x 64 teckens bakgrundsbelyst LCD-display som är lättläst och bra. Slutligen finns till höger på panelen ett shuttle-hjul med Enter-funktion och två knappar för Exit och Write. I vissa lägen hade några menynavigeringsknappar kanske inte skadat.
    Framför klaviaturen längst till vänster sitter en hörlursutgång och ovanför på samma sida en kontakt avsedd för USB-minnen. Ur ett sådant kan man, genom V-Piano, spela upp inte bara Standard MIDI-filer utan också wav- eller mp3-ljud.
    Upplägget är logiskt och intuitivt och följer Rolands inarbetade system. Som nöjd ägare till stagepianot FP-7 känner jag igen mig väl.

FUNKTIONER
En viktig poäng med alla digitala, virtuellt modellerade musikinstrument är ju möjligheterna till mycket detaljerad kontroll av klangen. I princip alla aspekter och byggstenar ska kunna påverkas efter användarens smak och tycke. Därför bjuds det på en hel del parametrar att dyka ner i. De som justerar själva klangen är indelade i sex grupper:
    1: Övergripande – med reglage för dynamiskt omfång, pianopedalkänslighet och parametrisk EQ för olika tonregister. 
    2: Resonanser – mellan strängar som är odämpade, i klangbottnen, när fortepedalen är nere samt när en tangent släpps upp.
    3: Stämning – här ställer man in olika slags unisona svängningar liksom oktavernas längd eller särskilda historiska skalor. Varje ton kan också stämmas för sig.
    4: Hammarnas hårdhet – påverkar attacken och ”klonket”.
    5: Strängar – korsresonans (metalliska, höga frekvenser), utklingningstid och övertonshalt (klangkaraktär).
    6: Dämmare – dämmarhastighet och bullernivå från fortepedalen.
    Vilken som helst av dessa parametrar kan alltså enkelt läggas in på någon av de fyra funktionsknapparna på framsidan. Utöver dessa finns en generell fyrabands parametrisk equalizer med egen knapp på panelen, reverb med egen volymratt och tolv olika rumstyper (låter bra!), transponering, in- och urkoppling av valfri klangparameter med pedalerna (steglöst där det är tillämpligt) och en 30 000-toners realtidssequencer med SMF-formatering. Ljudfiler som spelas upp från USB-media kan justeras i hastighet ±25 procent och i tonhöjd ±6 halvtoner (låter sådär). V-Piano rymmer faktiskt också en komplett, multitimbral GM-ljudbank som dock inte går att komma åt annat än via MIDI In eller genom att spela upp en importerad SMF-fil.
    Med på köpet följer också en elegant och effektiv editor till Mac/PC (se bild). I den får man upp alla parametrar grafiskt och detta är inte minst praktiskt när man vill justera ton för ton, till exempel unisonstämningen eller andra enskildheter som genom att appliceras separat för varje ton kan öka realismen ganska mycket.
    Sammantaget finns här tillräckligt för att göra V-Piano till ett flexibelt och lättanvänt instrument. Dock är det inte så väl lämpat som masterklaviatur med tanke på avsaknaden av mod- och pitchhjul och smidiga MIDI-kontroller. Men man kan ju inte få allt här i världen.

KLANG OCH SPELKÄNSLA
V-Piano kommer med 24 förinställda patcher som kan editeras och sedan skrivas in en användarbank med 100 minnesplatser. Patchbyten går på ett kick.
    Två klangkategorier erbjuds: Vintage, som efterliknar klassiska flyglar, samt Vanguard som är en uppsättning klanger som bara är möjliga i den virtuella världen. Vintage 1 är ren och kraftfull, åt Steinway-hållet, medan Vintage 2 är mer intim och har en ”närmickad” känsla. Roland kallar V1 för ”amerikansk” och V2 för ”europeisk”, vilket jag tycker är lite väl generaliserande. Patchnamnen ger annars bra hintar om vad de olika patcherna är lämpade för, som ”Studio” eller ”Mellow”.
    I Vanguard-gruppen finns alltså experimentella klanger, som en där alla kopparspunna strängar bytts ut mot silverspunna och flygeln är fem meter lång, eller en annan med tre strängar per ton. Att kunna skapa helt nya varianter av det traditionella pianot är många gånger musikaliskt givande och kan ge fylliga och rika klanger, spännande och aldrig förut hörda. Kul!
    Jämförelsen med nämnda Pianoteq är svår att förbigå. Mod­artts mjukvaruflygel har en liknande uppsättning parametrar som V-Piano, rent av lite fler. Det finns också fler grundklanger att välja mellan. Men Rolands nya bjässe kommer ändå närmare målet. Dels är det alltid en betydande fördel att ha ett integrerat digitalpiano jämfört med en lös klaviatur plus en dator eller rackmodul. Anslaget är mycket exaktare och mer välavvägt. Dessutom besväras V-Pianot inte av riktigt samma syntetiska känsla i de viktiga oktaverna C3–C5 som Pianoteq. Men – den finns där.
    Fabriksljuden är bra som utgångspunkt men blir bättre med lite pyssel. Jag drar upp unison tune-parametern, ökar några olika slags resonanser och finslipar equalizern och vips har jag kommit en bra bit på väg. Men liksom hos Pianoteq vill den syntetiska känslan aldrig helt försvinna, hur jag än vrider och vänder på allt jag kan komma på. Jag kan inte riktigt sätta ord på det. ”Plastighet” är kanske för strängt, men lite åt det hållet är det. Alla olika klanger i V-Piano har en speciell, gemensam karaktär, på gott och ont, på ett sätt som inte brukar vara lika tydligt i samplingspianon. Men som del i en större ljudbild gör sig den här pionjären alldeles utmärkt.
    Klaviaturen är av Rolands egen Progressive Hammer Action III-typ med ”elfenbens- och ebenholtskänsla”. Det tog faktiskt en liten stund att vänja mig vid det, men så är det ju ofta med vägda tangenter. När jag väl fått kläm på det, och fininställt anslagskurvan något, så kändes det mycket bra. Och till skillnad från samplingspianon i allmänhet och mjukvarupianon i synnerhet så har man här direktkontakt med ljudet. Dynamiken är som väntat helt ypperlig och det gör mycket för spelupplevelsen. Några skarvar mellan olika toner eller anslag förekommer givetvis inte heller. När jag provar att spela breda ackord i snabb staccato hinner processorerna dock inte med – tonerna kommer inte riktigt samtidigt, vilket är svagt för ett så här pass dyrt instrument.

SAMMANFATTNING
Alla pianon har sina problem och brister, de akustiska såväl som de digitala. De förra måste vara i toppskick för att låta bra och de är dyra och tunga och svåra att spela in så att det inte låter kaffeburk. Samplingspianon i de övre prisklasserna låter numera ganska hyfsat men har en tendens att kännas lite ”indirekta”, som om klangen är någon annanstans, och något riktigt liv i dem är det ju inte. Inte heller går det att göra så mycket åt klangen och ibland kan det finnas störande skarvar mellan olika samplingar.
    V-Piano är mycket mer här och nu. Närvarokänslan är påtaglig. Klangen alstras ju faktiskt under fingrarna på den som spelar och även om det inte precis hörs när musiken väl är inspelad så påverkar det i någon mån pianisten, och på så sätt även indirekt musiken och upplevelsen även för en lyssnare. Men som sagt, V-Piano dras ännu med en liten syntetisk bismak. I gengäld går klangen att påverka nästan hur som helst. Man får alltså välja vilka förtjänster och brister man kan leva med.
    Under de år Rolands V-Drums och andra virtuellt modellerade instrumentserier funnits har de successivt förfinats och kommit allt närmare perfektion. Dessutom har det kommit ett flertal olika produkter i samma serie. Man får väl anta att V-Piano-tekniken kommer att gå samma väg. Dagens testobjekt är den första men säkerligen inte den sista modellen i sitt slag.
    För den som vill vara först och störst och önskar total kontroll över varje komponent i sitt pianoljud är det bara att sprätta upp spargrisen och ta de åttiotusen enkronorna till affären och skaffa ett Roland V-Piano med stativ. Kan tänka mig att killar som Elton John kommer att göra just detta. Vi andra får lyfta på hatten för Rolands ansträngningar men kanske avvakta tills det en vacker dag kommer mer konsumentanpassade och säkert också något förbättrade V-Piano-modeller. Under tiden går det bra att köra vidare med samplingstekniken – men kanske bara ett litet tag till. Framtiden har trots allt talat … mm