Text: Johan Holmström

Producent på nya vägar

Efter världsframgångar med produktioner åt band som The Cardigans och Franz Ferdinand vill Tore Johansson leta sig tillbaka till rötterna som musiker. Bland annat har han nyligen startat upp projektet Högborgen, ett musikhus med studio, livescen och klubbverksamhet. Men vägen dit har inneburit några experimentella snedsteg.

Vi träffas i Tore Johanssons nya lokal, på gränsen till Västra hamnen i Malmö. Efter en kort rundvandring i lokalerna, som innehåller såväl bar, klubblokal som en väldigt speciell scen – byggd av Tore själv – slår vi oss ner och Tore bjuder på muffins. Jag medger inledningsvis att jag inte riktigt har koll på vad han kallar sitt nya projekt och ber honom berätta.
    – Det är inte så konstigt, det är lite namnförvirring. Där vi sitter nu, lokalen där vi framför livemusik, kallas för Högborgen. Klubbkvällarna som vi främst kör i den andra stora lokalen kallas för Instead of Gospel.
    Varför har du dragit igång det här projektet?
    – När jag kom tillbaka till Sverige för några år sedan kom jag fram till att jag ville börja spela musik igen. Det är ju så att min karriär som producent inte är någonting som jag egentligen har drivit själv, det är någonting som har ramlat in. Från början var jag musiker och anledningen till att vi först byggde Tambourine Studios var att vi själva ville ha en studio där vi kunde spela in vår egen musik. Det har alltid varit den största drivkraften hos mig, att spela egen musik.
    Du sa att du kom tillbaka till Sverige, var har du hållit hus?
    – Jag har haft en dansk fru och bott i Danmark, vilket jag delvis gör fortfarande, och i England två tre år. I alla fall, när jag kom tillbaka bestämde jag mig för att jag ville spela igen men inte på det traditionella viset med att stå i replokalen, soundchecka på KB, vänta i logen och allt det där. Eftersom jag hade möjlighet att hyra in mig här och bygga detta fick berget komma till Mohammed istället så att säga. Så nu spelar jag här med mina vänner och de som tycker att det är kul får komma hit och lyssna. Vi har varit igång i ungefär ett år.
De första gångerna var de två tre personer på scen och ungefär lika många i publiken, enligt Tore. Idag brukar de vara runt tio personer i bandet och klubben har runt 700 medlemmar.
    – Bandet består i princip av sessionmusiker som jag brukar använda mig av. Bröderna Lindgård från Gula Studion är exempelvis några som är med. Vi är ett kollektiv på 15-20 man, sedan dyker det upp runt tio till gig, det är ju inte alltid att alla kan vara med. Kvällen innan repar vi in några låtar, oftast med någon gästartist.

Aktiv producent
Det var några år sedan man senast hörde talas om Tore. Innebär Högborgen-projektet att han har slutat att arbeta som producent?
    – Nej, det har jag inte. Jag fortsätter att ha en producentkarriär där jag spelar in kommersiell musik som jag tjänar pengar på. Dels genom att jag får en inspelningsbudget och dels genom royaltyinkomster. Det gör att jag kan ha det här stället och driva en klubb som jag inte räknar med kommer att ge någon vinst. Folk kan inte räkna med att plocka ut löner när vi ibland är mer är tio man på scen, det blir ju löjligt.
    Var brukar du arbeta?
    – Jag är väldigt mobil med inspelning nuförtiden. Det där klassiska att gå in i ett kontrollrum med bandet på andra sidan glaset är inte så kul. Den situationen försöker jag undvika. Även om jag inte är med och skriver låtar så försöker jag ändå befinna mig i samma rum som musikerna. När jag byggde det här stället så tänkte jag att det är tråkigt med uppdelningen att ”nu går vi in i studion, nu är vi i replokalen, nu är vi på spelstället”. Det här har blivit någonting suddigt där allt det där finns i en och samma lokal. Jag tycker att det här är spännande. Vi har haft situationer med musiker här som jag har jobbat med, skrivit låtar med och vi har spelat live här på klubben och spelat in, allting i samma lokal.
    Hur påverkar det produktionen?
    – Jag tror att det blir en mer avslappnad stämning. Man får inte känslan av att ”oj, nu lyser lampan, nu är det inspelning”. Det är en suddig verksamhet där man befinner sig i den här lokalen i x antal timmar och håller på med allt möjligt.
    Är du fortfarande ”i ropet” som producent?
    – I och med att jag har haft två stora hits med Cardigans och Franz Ferdinand är jag grundligt etablerad. Det kommer alltid in erbjudanden med jämna mellanrum. Har man haft två sådana succéer tror jag att det kommer att hålla i sig under resten av min karriär som producent. Att däremot ha sådana försäljningssuccéer, plattor som säljer miljoner, räknar jag inte med kommer att hända igen. Industrin krisar, så man tjänar inte så mycket pengar. En anledning till att jag har skaffat det här stället är att jag ska kunna ta jobb med mindre budget. Här har jag bara mina löpande månadskostnader. Jag behöver inte hyra en dyr studio i flera månader för att göra ett jobb. Det är lite så på min nivå att man nästan får ha en egen studio för att kunna jobba kompromisslöst. På min nivå håller man på några månader med att spela in och mixa. Gör man det i en fin studio så kostar det flera hundra tusen kronor. Det gick förr i tiden men det går inte längre. På tio år, jag är ingen expert på det här ... men jag har hört att inspelningsbudgeten först har halveras och är nu kanske nere på en tredjedel jämfört med hur det var tidigare. Det är en kraftig skillnad.
    Vad har du gjort sedan storhetstiden med The Cardigans och fram till idag?
    – I slutet på 90-talet bodde jag ute i Svaneholm, i ett jättehus på minst 500 kvadratmeter. Jag hade en studio där. Det var den där omgången när vi tjänade mycket pengar och vi hade Tambourine Studios samt Gula Studion. Svaneholm kallades för Vita studion. Jag bodde där ute några år men fick lappsjuka och flyttade sedan, som sagt, till Köpenhamn något år. Sedan bodde jag i England. Att det har varit tyst kring mig hemma i Sverige beror helt enkelt på att jag inte har arbetat med några svenska band.

På gång just nu
Tore berättar att han för tillfället arbetar med den holländska artisten Anouk.
    – Det är en ren drömsituation. Hon kommer hit, vi skriver låtar tillsammans och sedan spelar jag och mina vänner in det. En sådan platta känns nästan som en egen soloplatta eftersom man har gjort så mycket själv. Det är i alla fall så nära man kan komma utan att behöva ställa upp på den följande PR-biten som jag inte tycker är så intressant.
    Har du utvecklats mycket som producent?
    – Med åren har det vuxit fram ett behov att göra någonting originellt. Jag är mer och mer intresserad av orkestrala klanger eller alternativa sätt att spela på. Spelar man popmusik, måste då trummorna alltid låta på ett visst sätt? Det är lite som i filmens värld när de håller på med dogma-regler. När vi spelar här har vi vissa käpphästar, varför ska trummisen bestämma så mycket? Varför ska de slå underdelarna på hi-hat? Det kan jag tycka är irriterande och fel ibland. James Brown hade en bra idé där, han hade med sig tre trummisar när han turnerade. Han tyckte att var och en var bra på ett typ av beat och så pekade han på den trummisen som skulle spela. Nuförtiden försöker jag alltid att hindra trummisen att styra rytmiken. Det kan bli roligare om pianisten eller någon annan sköter det.

Nevebord och bandmickar
Jag börjar fundera över vilka verktyg Tore använder, och han berättar:
    – Jag har ju mitt Pro Tools-system som jag kör i min Mac. I och med att jag mixar i Pro Tools måste jag ha ett expansionschassi för alla kort eftersom de inte får plats i datorn. Det är ett litet åbäke faktiskt med en massa fläktar som står och går. Jag har ett par rack som jag rullar omkring med kan man säga.
    Vad använder du för mikrofoner?
    – Jag spelar in tämligen konventionellt förutom att jag använder väldigt mycket bandmikrofoner. Det är någonting som har kommit med åren. Jag tycker att bandmikrofonen är ... om man är intresserad av att någonting ska vara musikaliskt så tycker jag att bandmikrofonen fungerar väldigt bra. Det finns andra mikrofoner, som till exempel Neumann U47 som är en monstermikrofon, men de kanske ger ett ljud som är mer imponerande än musikaliskt. Ljudet i dessa mikrofoner är så otroligt fett och det är nog någonting som man imponeras av i början av sin karriär. När man har lugnat ner sig lite och inte har någonting att bevisa så blir man mer intresserad av det musikaliska innehållet. Bandmikrofoner har en förmåga att sortera bort onödiga frekvenser och spara det som är musik i ljudet. Man hör det väldigt tydligt när man spelar in percussion, gärna skramlig percussion som tamburin och så. Kör man bandmikrofon på detta så får man ett ljud som är väldigt lätt att mixa. När man spelar in med bandmikrofon så känns det först som att diskanten saknas men när man mixar så känns det inte alls så. Jag har alltid använt 70-tals Neve som mikrofonförstärkare. Det var någonting som vi började med, mer eller mindre av misstag, på Tambourine Studios. Vi visste ju inte så mycket, vi hade läst några böcker om Beatles inspelningar och några citat från Lenny Kravitz. Vi stack till England och köpte ett bord, och det var på den tiden när de fortfarande gick att få tag på för en rimlig peng. Sedan tyckte jag att de var bra och har fortsatt med det. Det är lite speciellt för Malmö som förmodligen är Neve-tätast i världen. Alltså, 70-tals Neve-bord kan det inte finnas fler per capita någon annanstans i världen. Det finns åtminstone tio bord i och omkring Malmö, det finns inte ett enda i hela Danmark. De har kanske 10-20 bord i Nashville men där bor ju miljontals människor. Efter Tambourine Studios gick det inflation i att musiker skaffar studio. Det är vanligt i Malmö och kanske hela Sverige. I och med att det är musiker som har dessa studior är de fyllda med instrument. En grej som jag blir chockerad av varje gång jag åker till London eller New York för att spela in någonting är att när jag kommer in i studio så är det tomt. Där står en flygel kanske men inget annat. Jag blir alltid lika chockerad. Vi ska ju göra musik ... var finns instrumenten? Jag är så van vid det, vilken studio man än besöker i Malmö så står där en massa instrument.

Gillar pluggar
Tore mixar alltså allting i Pro Tools och bör då rimligtvis vara nöjd med det resultat han får från mjukvarupluggarna. Han berättar:
    – Häromdagen fick jag ett trevligt bevis på att pluggar börjar bli riktigt bra. Jag hade mixat en fransk platta och så skickades den till mastering till USA, till en av världens mest berömda mastringstekniker ... jag kanske inte ska nämna något namn här, det är en liten taskig historia. I alla fall, han skickade tillbaka den mastrad och det lät inte bra, det tyckte varken jag eller skivbolaget. Han fick en chans till men det lät inte bra den gången heller. Jag gick tillbaka till min inspelning, la på lite limiter och kompressor för att trycka till lite extra. Jag EQ:ade också en del. Det ger nu skivbolaget ut utan mastering, förutom min mastering så att säga. Förmodligen har den berömda masteringteknikern satt en assistent på jobbet, men han har trots det använt samma utrustning där förmodligen bara EQ:n kostar mer än hela min Pro Tools-rigg. Det intressanta är att han hade gjort ungefär samma grejer som jag hade gjort men det lät sämre, mer lågbudget. Med andra ord, pluggarna börjar låta riktigt bra.
    Vad använder du för pluggar?
    – Till limiter använder jag Waves L3 som jag tycker låter lysande om man pillar med frekvenserna lite hit och dit. Den låter som en kompressor och inte som en limiter. Waves Renaissance Compressor använder jag på masterbussen, liksom Oxford EQ. Till reverb använder jag TL Space.
    Finns det någon effekt som inte fungerar digitalt?
    – Det som fortfarande inte funkar är rullbandsemulering, de pluggarna är bara en distorsionsboxar. Det låter inte alls som det ska men det borde man väl kunna lyckas ta fram! mm