Text: Johan Wahlgren

Få producenter lyckas så tydligt sätta sitt personliga avtryck på inspelningar som Steve Albini. Eller? Själv hävdar han bara att han vill få bandet att låta som det egentligen gör. Klart är iallafall att han ligger bakom tusentals skivor, med artister som Nirvana, Jimmy Page & Robert Plant och The Stooges, och att han har sin högst speciella syn på det här med att använda datorer för inspelning. Och inte mycket till övers för skivindustrin.

Steve Albini är den flerfaldigt Grammyvinnande demonproducenten som alltid gått sin egen väg och aldrig kompromissat. Han är ljudteknikern som vill göra rätt för sig och alltid försöker ta så lite betalt som möjligt. Han är den ödmjuka och blygsamma legenden som producerat mellan 1500 och 2000 skivor. Bland hans uppdragsgivare finns namn som Nirvana, PJ Harvey, Pixies, Manic Street Preachers, The Jesus Lizzard, Jimmy Page & Robert Plant, The Stooges, Bush, Jawbreaker, Mogwai ... listan kan som du förstår göras ofattbart lång.
    Steve är inte riktigt som du och jag. Han tycker absolut att digital inspelningsmedia kan fylla en funktion för syftet att göra reklamspots eller jinglar, men inte för att spela in skivor. Han har ingen mobiltelefon och ingen e-post. Men han svarar alltid i telefon. För han tycker inte om telefonsvarare. Han saknar medvetet det skal som andra proffs av hans kalliber i musikbranschen gärna iklär sig.

Sedan 1978
Karriären startade 1978 med egna punkrockbandet Big Black. De lånade en fyrkanalsbandare från gitarraffären för att spela in sin demo. Albini hamnade bakom rattarna även när kompisarnas band ville spela in. Sedan rullade det på och band han inte kände började höra av sig och ville ha hans hjälp. 1986 sa han upp sig från sitt jobb, byggde en studio i sitt hus och började för första gången ta betalt för sitt jobb. Några år senare var rörelsen så stor att han knappt kunde bo i sitt hus längre. 1995 byggde han sin nuvarande studio Electrical Audio, ett 1000 kvadratmeter stort komplex i Chicago. Jag ringde upp för att se om han verkligen var så anträffbar som myten säger.
    – Electrical, Steve Albini speaking.
    Fantastiskt! tänker jag och blir lite nervös. Vi börjar prata om hans sound och jag ber honom beskriva vad det är som gör det så åtråvärt. Svaret blir kort och gott att han försöker få det att låta så naturligt som möjligt utan att ha några speciella preferenser. Han går in på mer affärsmässiga orsaker till varför folk vill jobba med honom.
    – Både mitt arvode och studions timpris är betydligt lägre än andras i samma kaliber. För min sympati och respekt ligger hos banden och jag känner att det är en förmån att få delta i bandkulturen på det här sättet. Jag gör mig tillgänglig för band i den alternativa undergroundscenen för jag spelar själv och turnerar aktivt. Och folk känner mig nog mer som en av dem snarare än någon demonproducent som man aldrig ser röken av. Sedan har jag ju haft turen att jobba med ett antal band som betytt mycket för många och om man gillat något av dessa band kanske det är en anledning att spela in med mig.
    Steve berättar att han inte skulle vilja jobba som många andra producenter med ett eller två projekt per år med fantastiska budgetar, utan han vill hellre debitera så lite som möjligt och istället genomföra väldigt många fler projekt. Skivorna han spelar in tar sällan längre tid än två veckor att göra. På frågan hur han får till sitt karaktäristiska sound blir svaret blygsamt.
    – Jag gör inget speciellt. Inga trollkonster. Jag önskar att jag kunde ... men i princip skulle vilken kompetent tekniker som helst kunna göra skivorna jag gör. Det är inte så svårt.
    Jag har svårt att köpa Albinis ödmjukhet när jag lyssnar på Manic Street Preachers-skivan Journal For Plague Lovers där det pretentiösa bandets bombastiska sound har skalats ner till den klassiskt fluffiga, krispiga, torra garageljudbilden som präglar Albinis inspelningar. Till och med sången låter annorlunda. Coolare, liksom.
    Dina inspelningar har alltid ditt signum, de är så dynamiska och varma att även de hårdaste distskrikande gitarrer blir som socker för örat. Hur går det till?
    – Oj, tack, det var smickrande. Jag vet inte, men den dynamiska aspekten kanske har att göra med att jag använder kompressorer väldigt sparsamt. Det enda instrument jag rutinmässigt använder det på är sång. Annars är det endast för att lösa problem. Utvecklingen med sönderkomprimerade produktioner för att åstadkomma högre utvolym är så tråkig. Att krossa ljud med kompressor är bara kul en kort stund. Det blir ointressant I det långa loppet.

Producent eller tekniker?
Det är tydligt att Steve Albini är skeptisk till producenter som bossar och lägger sig i bandets musik för mycket. Men hur skulle han beskriva sin uppgift som producent?
    – Mitt jobb är att lösa tekniska problem under inspelningen. Jag försöker att inte lägga mig i musiken för jag anser mig inte vara en expert på hur musik ska låta. Oftast jobbar jag med band som har stark integritet och det vore olämpligt att smyga in min smak i den.
    Jag som har intervjun med Jari Haapalainen färsk i minnet (se MM nummer 11-2009) tänker att dessa producenter kanske är varandras motsats.
    Vad tänker du om producenter som kanske inte bossar över bandet, men samarbetar med det och har många bra idéer och liksom har talang för att se bandets starka sidor och så att säga förstärka dem?
    – Det är väl inget fel i det, men jag har inte den ambitionen. Jag tycker de flesta band är bra som de är. Och jag tycker att bandets fans ska få höra bandet och inget annat. Den sociala strukturen i bandet är väldigt viktig och om någon utanför den strukturen lägger sig i har man förlorat styrkan i den. När jag spelat i band har jag haft känslan av att vi inom bandet varit oövervinnerliga. Vi hade all kontroll över hur vi ville att det skulle låta. Och om då någon utifrån skulle komma och berätta för oss att ”ni borde göra så här istället” skulle jag inte ha lyssnat. Jag kanske till och med skulle smällt till vederbörande. Jag har stor respekt för band som social enhet och kreativt företag. Jag tycker band gör bättre musik än individer.

Dissar digitalt
Att Steve skulle vara en avantgardistisk dogma-tekniker som alltid bara ställer upp två mickar framför bandet kan iallafall avfärdas som en myt. Det har bara hänt vid några enstaka tillfällen. Normalt sett använder han många mikrofoner och konventionella metoder.
    Vad tycker du är roligast med att spela in?
    – Att jag fått så många goda vänner. Vänskapen betyder mer än skivorna. Fast skivorna är ju som en produkt av vänskapen.
    Men vad är det som gör det så roligt med själva inspelningen?
    – Jag kan inte komma på något specifikt. Jag känner också att det jag gör är så enkelt, så det viktiga för mig är att göra det varje dag och med samma engagemang oavsett band eller situation.
    Är du en tekniknörd?
    – Ja, jag har vissa prylar som jag föredrar framför andra, men jag har jobbat i flera olika studior så jag måste vara flexibel. Bara det finns en fungerande bandare och ett fungerande bord klarar jag mig. Om de två komponenterna fungerar kan jag göra en skiva i en kolgruva.
    Så du behöver egentligen inte din dyra studio?
    – Jo, för att kunna vara beredd på att få in vilket uppdrag som helst behöver vi den och då behöver det vara dyrt.
    Så ekonomin är inte avgörande för ljudkvalitén?
    – Nej, absolut inte. Särskilt inte nuförtiden när de billiga prylarna håller så pass hög nivå. Jag menar, grejerna kanske inte håller lika bra eller är lika pålitliga, men ljudkvalitén är ganska bra. Det gäller speciellt mickar.
    Jag ber Steve berätta lite mer om sin inställning till digital inspelningsmedia.
    – De digitala systemen är inte permanenta. Det finns ingen motsvarighet till en mastertape som du om 20 år kan plocka ner från hyllan och spela. Jag tycker det är viktigt att värna kulturarvet gentemot varje band jag spelar in. Analoga band och vinylskivor är i stort sett permanenta. De fungerar garanterat i hundra år. Förmodligen längre. Så jag känner att analoga inspelningar passar bättre för att bevara musiken som folk lägger ner hela sin livsenergi på att skapa. Låt säga att världens bästa skiva spelades in på en dator i morgon. Femtio år senare skulle den inte gå att spela. Jag gillar ju ganska mycket gammal musik också. Jag har ett historiskt perspektiv på mitt eget musikintresse. Hålkort är nog det enda digitala formatet som skulle duga, men det skulle ju krävas en hel lagerbyggnad för att förvara ett enda album så ingen skulle ju någonsin göra det.
    Tycker du det finns skillnad i ljudkvalité mellan digitalt och analogt?
    – Nuförtiden har de digitala systemen väldigt hög ljudkvalité. Jag har egentligen inga problem med de bästa 24 bits-systemen.
    Har du aldrig varit frestad att jobba digitalt, med alla fördelar som finns när det gäller till exempel editering?
    – Nej, Jag tycker inte editering är svårare att göra analogt.
    Men det måste vara mer tidsödande?
    – Ja, visst. Det tar lite mer tid att editera i den analoga världen. Men det medför ju också att man inte gör det i onödan. För varje editering tror jag man förlorar den musikaliska personligheten. Jag menar, att reparera en dålig del, eller göra en kompletterande tagning är en sak, jag gör det hela tiden, men när vartenda instrument i varenda takt är editerad känns det som man har plockat bort bandets själ.

Branschen
Men Steve är inte bara tveksam till att använda digital inspelning, han är också mycket kritiskt inställd till musikbranschen. Jag börjar med att fråga om hans inställning till fildelning.
– Jag har inget problem med det. Faktum är att jag inte känner någon musiker som har det. Det kan jag säga för att jag inte känner Metallica. Det är lite komiskt att just det bandet hyser sånt agg mot det, då hela deras fanbas byggdes upp med hjälp av liknande spridning, då i form av kassettband.
    Steve menar att musikbranschen aldrig har funnits till för någon annans skull än sin egen, och minst av allt musikerna. Jag undrar om han tror att det kommer ändras och först svarar han bestämt nej. Men när jag berättar om explosionen av indiebolag som hörs och syns mycket i Sverige håller han med om att det är saker i görningen.
    – Den kommersiella musikindustrin så som vi känner den är på väg att kollapsa. Jag tror musikerna kommer tjäna mycket på det. De kanske kommer få engagera sig mer i affärssidan av musiken, men det blir nog inget problem. Jag kommer inte fälla några tårar ifall industrin kraschar. Big fucking deal! Det är bara ett gäng parasiter.
    Du blev utsatt för en kupp i samband med att Nirvanaskivan In Utero skulle släppas. Berätta!
    – Problemet var att det var bandets initiativ att spela in med mig. Skivbolaget sa “OK, gör det så får vi se om det håller. Annars får ni spela in skivan en gång till”. Bandet blev nöjda med skivan, men skivbolaget var livrädda att eftersom den inte gått genom deras vanliga kanaler skulle det medföra problem. Så då startade Nirvanas manager Gary Gersh en PR-kampanj där journalister informerades inofficiellt att det var stora problem med den kommande Nirvanaskivan, att den inte gick att släppa och att det var mitt fel. Jag fick reda på det av en journalist som ringde upp mig. Fast det var bandet som valt att anlita mig kunde bolaget inte gärna skylla på dem ur PR-syfte. Så de försökte istället övertyga dem om att det var en dålig platta och att det var mitt fel. För jag var ju liksom inte en lika betydande aktör i industrin som alla andra inblandade var. Det var folk på skivbolaget som aktivt försökte få mig på fall. Och viss inverkan hade det. Jag förlorade faktiskt en del pengar det året. Som tur var släpptes skivan till slut och fann sin publik. Och jag gör fortfarande skivor varje dag. Och alla de där människorna är nu arbetslösa, så jag har fått upprättelse.
    Var det någon som bad om ursäkt?
    – Nej, naturligtvis inte. Det skulle aldrig hända.
    Men du hade väl mycket kunder vid det laget?
    – Ja, men jag förlorade många under den här perioden. De stora bolagen blev skrämda, och de mindre banden blev lite stötta för att jag jobbat med större produktioner. De trodde kanske att jag inte skulle vilja jobba med dem mer sedan jag gjort en platta med ett större band. Jag gick nästan i konkurs det året.
Om skivbolagsindustrin hade styrts av ödmjuka människor som Steve Albini hade den kanske aldrig behövt krascha. Den hade kanske inte varit så glamorös, men den konstnärliga integriteten hade garanterat fått större utrymme, och alla hade varit rikare, iallafall ur ett kulturellt perspektiv. Förmodligen ur ett ekonomiskt dito med. Men kanske är det som Albini säger, att det rådande systemet aldrig skulle tillåta det. Men låt oss ändå hoppas att de stora skivbolagens kris leder till något gott för den fria kulturen! mm

Utrustning i Electrical Audio
I urval, med Steves kommentarer

Mikrofoner:
AKG C-12 x 2
– Mjukt diskantlyft, bra till sånginspelning. De här har de ursprungliga PVC-kapslarna, senare modeller använde mylar.

AKG C-24
– Stereomikrofon med mylarkapslar. Bra val till piano, akustiska ensembler, trumöverhäng eller stereoinspelning överhuvudtaget.

Altec 639A
– Vi kallar den “fågelburen”. Det är en kombination av en rundtagande dynamisk kapsel och ett bandelement. De två elementen kan kombineras för njurformad upptagning, eller användas vart och ett för sig. Används ofta till kontrabas och smörsång.

Audio-Technica 4033 x 8
– Kondensatormikrofon för allmänt bruk, ofta hamnar de på basförstärkare. Bra basrespons och ren men aningen ettrig topp.

Beyer M160 x 2
– Bandmikrofon med dubbla band och hypernjurekaraktäristik. Ljusare än de flesta bandmickar. Bra till akustiska stränginstrument, förstärkare och trumöverhäng.

Beyer M201 x 5
– Dynamisk mikrofon med hypernjurekaraktäristik. Bra för virveltrummor och överhuvudtaget lägen med sanslöst starkt ljud där man fortfarande behöver lite tydlighet i mellanregistret. Om Shure SM57 vore en mikrofon, skulle den låta så här.

Coles 4038 x 10
– Klassisk bandmikrofon med brett användningsområde. Utmärkt till gitarrförstärkare, blås, trumöverhäng och stråkinstrument. Hör man en 4038 spricka upp framför en gitarrförstärkare, får man backa den lite. Spricker den fortfarande upp är det nog fel mick till förstärkaren. Man måste erkänna sig slagen ibland.

Earthworks QTC-1 x 2
– Lågbrusig elektretmikrofon med rak och bred frekvensgång. Bra att ta till när ljud är svåra att spela in, och dessutom utmärkt för rumsmickning.

Electro-Voice PL-20 x 3
– Detta är en RE-20 fast med lite annan färg. Ursprungligen tänkt som radiopratarmikrofon men vi använder den ofta till basförstärkare, bastrumma och sång.
Josephson 700A
– Kondensatormick som har två kapslar med varsin utgång. Den övre är rundtagande, den undre har åttakaraktäristik. Signalerna från de två kapslarna kan summeras och man kan på så sätt bestämma mickens upptagningskarakteristik i efterhand. Vi använder den mest till röst, men även för stränginstrumentsolister eller ensembler.

Lomo 19A-9 x 2
– Stormembransmikrofon med njurkaraktäristik, påminner en del om en lite ljusare och brusigare Neumann U67. Lysande sångmikrofon som vi ofta använder även till gitarrförstärkare och trumöverhäng.

Neumann CMV563
– Har fått smeknamnet lill-Hitler. Rörmikrofon med utbytbara kapslar. M7-kapseln är föregångare till kapseln som sedan användes i U47, N55k är en ljus rundtagande kapsel. Bra sång- och instrumentmikrofon med M7, bra för akustisk gitarr, trumöverhäng eller rumsmick med N55k-kapsel.

Neumann U48
– Samma som U47, men har valbar karaktäristik mellan rundtagande och åtta, medan U47 hade rundtagande och njure.

RCA 44DX
– Fet, mörk mikrofon som låter enastående på kontrabas, orgel och Johnny Cash.

Sennheiser MD409
– Dynamisk mikrofon med hypernjurekaraktäristik. Utmärkt till gitarrförstärkare och till sång när man låtsas att man är med i Pink Floyd.

Sennheiser MD421 x 4
– Mångsidig dynamisk mikrofon. Vi kör den ofta på bastrumma, pukor, virvel, basförstärkare, gitarrförstärkare, sång och blås. Klarar extrema ljudtryck och har ett omställbart högpassfilter.

Schoeps M221
– Enastående mikrofon för akustiska instrument och ensembler, dock något brusig vid hög förstärkning. Upptagningen kan växlas mellan njure och rundtagande.

Shure KSM141
– Småmembrans kondensatormikrofon med brett användningsområde. Klarar starkt ljudtryck vilket gör den användbar till virveltrumma, elförstärkta instrument och dynamit.

Shure SM57
– Skitmick som vissa är oförklarligt förtjusta i, så vi köpte en. Måste du spela in något och det inte finns någon mikrofon tillgänglig antar jag att den duger.

Shure SM7 x 2
– Dynamisk sångmikrofon av hög kvalitet. Man kan ta bort puffskyddet för extra Orwellsk futurism.

Sony C37p x 2
– Fet och len mick med bra gensvar på höga frekvenser. Vi använder den gärna på gitarrförstärkare, sång och särskilt på virveltrumma när man behöver kombinera fläsk i de lägre frekvenserna med en torr, ljus topp.

Telefunken SM2
– Samma som Neumann SM2 förutom Telefunken-loggan, som man får säga är strået vassare.

Outboard:
AKG BX20
– Fjäderreverb av hög kvalitet.

Allison Gain Brain
– En kompressor/limiter som är väldigt speciell.

Altec 436C x 2
– Kompressor som vi har moddat rejält. Inte bra till allt, men trevlig på smörsångare och andra långsamma ljud.

DBX 263X
– En grovt underskattad enhet. Det är en de-esser med valbar frekvens. Funkar bra för att ta bort hihat-läckage ur virvelkanalen eller bandbrus vid tysta partier.

FMR Audio RNC 1773 x3
– Bra och prisvärd kompressor. Väldigt ren med true bypass för före- och efter-jämförelser.

GML 8200
– Fem bands fullparametrisk EQ. Hög precision och upplösning, byggd av snubben som uppfann parametrisk EQ.

Lexicon PCM70
– En av världens mest lättanvända digitala reverb.
Manley ELOP
– Kompressor i linje med LA2A, men mycket mindre aggressiv. Strålande till sång och bas.

Urei 1176 LN
– Bägge våra 1176:or är moddade för att brusa mindre, ha bättre headroom och vara mer linjära.

Inspelning:
Ampex ATR 102 x 4
– Vida ansedd som den bästa masterbandare som finns.

MCI JH-16
– Åttaspårsbandare på entum, ganska färgat ljud. Bra för enklare inspelningar där alla spelar in på en gång.

Pro Tools HD 24 in/ut med Digidesign 192-interface
– Be mig inte spela in ditt band med det här, jag har ingen aning om hur man gör.

Studer A820 MCH x 2
– 16-/24-­spårsbandare på tvåtum. De bästa rullbandspelare som gjorts. Ett perfekt äktenskap mellan mikroprocessorstyrd teknik och 40 års erfarenhet av professionellt ljud. Den äter matrester också. Får man se ditt Pro Tools göra det?

Mixerbord:
Neotek Elite, 48 kanalers inline-bord med Flying Faders-automatisering (studio A)

Neotek Series II 36 kanalers inline-bord, modifierat av Neoteks ägare Mike Stoica (studio B)

Lyssning:
B&W Matrix 805