Text: Henrik Vogel
Foto: Ian Agate

De senaste gångerna trumgiganten Steve Gadd har passerat Stockholm har han passat på att göra inspelningar i Studios 301 i Solna tillsammans med jazzpianisten Anders Wihk och med Bernard Löhr bakom spakarna. MM inbjöds att vara med i studion vid Gadds senaste besök, en förfrågan som det tog ungefär en mikrosekund att tacka ja till. Här är rapporten.

Behöver man presentera Steve Gadd närmare? Han har genom de senaste 40 åren trummat med allt och alla och det är absolut otänkbart att du inte har hört honom spela. Bland hans uppdragsgivare märks Paul McCartney, Paul Simon, Eric Clapton, George Benson, Diana Ross, Peter Gabriel ... och där är listan ändå knappt påbörjad. Kort sagt är Steve Gadd en av världens mest anlitade och eftertraktade trummisar.
    Som sådan är han mer eller mindre ständigt på turné och när han passerade Stockholm i oktober förra året tog han tillfället i akt att lägga trummor på en platta tillsammans med svenske jazzpianisten Anders Wihk. Man valde att arbeta i Studios 301 i Solna – före detta Soundtrade-studion – och huvudsaklig inspelningstekniker var Bernard Löhr. Bernard är ju främst känd för sin inblandning i de senaste decenniernas Björn och Benny-produktioner, och är alltså teknikern bakom inspelningar som Kristina från Duvemåla och filmen Mama Mia!.
    Kort sagt var det ett tämligen unikt mästarmöte på gång – Gadd möter Löhr i en av Sveriges främsta inspelningsstudior.

Bakgrund
Men låt oss först ta bakgrunden till dagens inspelning. Det är nämligen inte första gången som Löhr, Gadd och Wihk möts i just Studios 301. I början av 2009 fick Anders Wihk idén att göra fusionjazzarrangemang på klassiska Abba-låtar. Arrangemangen var invecklade och det krävdes en trummis av rätt kaliber. Anders kontaktade rättframt Steve Gadd för att fråga om han var intresserad. Det var han. Så när Gadd besökte Sverige förra gången, februari 2009, satte han tillsammans med Anders Wihk och basisten Svante Henrysson inspelningarna till nämnda platta. Skivan är ännu outgiven, men på Youtube finns ett filmat klipp från inspelningarna, sök på ”Anders Wihk”, så dyker det upp.
    Samtidigt hade Steve Gadd ett samarbetsprojekt på gång med den japanska marimbavirtuosen Mika Yoshida. Steve behövde hjälp med att skriva arrangemang till de låtar som de arbetade med och tyckte att det kunde vara lämpligt att inkassera en gentjänst från Anders Wihk. Wihk var förstås inte sen att nappa. Han skrev arrangemangen och resultatet av det arbetet är vad som idag ska spelas in. När du ändå är på Youtube kan du söka på ”Mika marimba” för att se Mika och Steve spela tillsammans.

Trumljud
När jag anländer till studion finns Bernard Löhr på plats tillsammans med Ian Agate, som är manager och hustekniker i Studios 301, samt Anders Wihk med hustrun Charlotte, som förutom att själv vara musikpedagog också har ett adminstrativt ansvar för dagens projekt. Vi väntar in Steve Gadd och Mika Yoshida. Trumteknikern Mikael Sjöberg från backlinefirman MMS har tidigare på dagen ställt upp Steve Gadds trumset i studion. Det är stämt och klart och Bernard har mickat upp det med Ian som assistent. Jag frågar Bernard hur tankarna gick när han mickade upp trummorna.
    – Det är en ganska basic uppsättning, ungefär så som jag brukar micka upp. Didrik De Geer-mickarna på överhäng, Sennheiser MD421 på pukorna, Shure SM57 på virvelns ovansida, AKG C414 under, DPA 4011 på hihat och en Neumann U47FET i bastrumman. Sedan har jag en Neumann M49 och ett par Bruel & Kjær 4006 som ambiensmickar i rummet. Vid den här inspelningen kommer Steve att spela ensam, hade det varit fler i samma rum hade jag inte kunnat ha de här ambiensmickarna till exempel. Vi har en undermick på virveln, det är inte alltid jag har det. Jag tycker att fasskillnaden till övermicken ofta förstör mer än det lägger till. Nu spelar jag in den, så behöver man ju inte använda den sen i mixen. Det är lite samma sak med pukmickarna, jag redigerar alltid bort dem utom exakt just då trummisen slår på pukorna. Jag tycker bara att de förstör. Grejen med Didrik-mickarna är att det blir en kanonbra trumsound redan där, det är bara för lite kick. Så egentligen behöver man inte fler mickar än överhäng och kick. Det är ju också lite så med Steve att han är som ett musikinstrument i sig. Man tänker inte på trumsetet som individuella delar utan verkligen som en helhet. Han håller på med en massa smågrejer och ghostnotes, och ibland slår han på stativen och så. Men även om det i princip bara är överhäng och kick som hamnar i mixen vill man ju inte missa något, hellre spela in för mycket än för lite!
    Kör du Didrik-mickarna i njure?
    – Ja, och jag kör alltid någon sorts öronanvståndsstereo. Jag gillar inte AB något vidare, tycker att det blir bättre med mickarna lite närmare varandra. (Se Masterclass Ljudteknik i MM nummer 03- till 05-2009 för djupare beskrivning av olika stereotekniker, reds anm). Vad gäller rumsmickarna kan det ibland bli lite mycket ambiens i just det här rummet, och nu vet jag knappt vad det är för musik som ska spelas in. Så vi får väl se hur vi använder de kanalerna. Men Micke som har fixat det här har ju världens koll på trummor så setet låter jättebra. Sedan kör vi mickarna genom studions Nevebord och några Vintage Design-kanaler. De senare har jag lånat av trummisen Christer Jansson, han har fått dem specialbyggda av Tomas på Vintage Design.
    När du har mickat upp, har du haft Steve här och spelat eller har du kört efter eget huvud?
    – Jag har kört lite som vi gjorde förra gången och det blev ju fint. Men han har inte varit här än inför denna inspelning. Jag förstår inte riktigt hur vi ska hinna, faktiskt. Vi ska göra ett helt album på en dag. Men Steve är helt otrolig, vid förra inspelningen vi gjorde var arren väldigt komplicerade och det gick han bara in och satte på två tre tagningar.
    EQ:ar du något vid inspelningen?
    – Lite, lite EQ:ar jag i Neve-kanalerna, det är så fin EQ. Det blir en aning extra topp på pukorna och Didrik-mickarna.
    Och ni spelar in digitalt?
    – Ja, det är knappt någon som orkar koppla in bandmaskinerna nuförtiden. Senast jag spelade in på band var nog med Celine Dion. Det var med Kristian Lundin, han ville tracka trummorna på band. Nu har jag provat lite olika interface, här kör de ju Digidesigns egna HD192, men hos mig (i Mono Music Studio, se reportage i MM nummer 09-2004, reds anm) har jag Prism. Det är inte jättestor skillnad i ljud, Digidesign-grejerna låter också bra. Men det är stor skillnad i pengar! Haha.

Steve och Mika
Steve Gadd anländer omsider till studion i sällskap med Mika Yoshida. Det hälsas och kramas och efter en stund sätter han sig tillrätta bakom trumsetet medan vi andra stannar kvar i studions kontrollrum. Steve börjar spela och Bernard rattar och lyssnar koncentrerat.
    Det är löjligt att ens försöka beskriva hur det låter när Steve Gadd värmer upp lite, så jag nöjer mig med att nämna att även när jag i efterhand lyssnar i min skraltiga intervjubandare kommer jag inte på tanken att spola fram tills någon säger något igen. Den alltid så ödmjuke Bernard vänder sig mot mig efter en stund och frågar om jag tycker att ljudet är OK. En av världens bästa trummisar med ett bra och välstämt trumset i ett välljudande studiorum och en mikrofonpark värd över en kvarts miljon? Att kalla ljudet OK är decenniets underdrift. Allt är helt enkelt exakt där man vill ha det.

Snack med Steve Gadd
När Bernard är nöjd med ljudet och Steve känner sig uppvärmd kommer han in i kontrollrummet. Jag hinner knappt börja fråga något innan han säger:
    – Den här snubben Mikael som sätter upp mina trummor är helt otrolig. Han har ett av mina signature-trumset och har sparat en trummatta som bara är min, där han har markerat upp exakt var jag vill ha stativen. Du såg själv, jag behöver bara sätta mig bakom trummorna och lira.
    Så du har inte med ditt eget trumset på turnén?
    – När det gäller stora turnéproduktioner har jag med mitt eget trumset, men nu är vi en liten jazztrio som reser runt på låg budget och spelar på klubbar. Så nu har jag olika trumset på varje ställe. Jag har länge samarbetat med Yamaha och de fixar fram trummor åt mig dit jag reser.
    Steve och jag förflyttar oss till inspelningsrummet för att sitta lite avskilt och fortsätta intervjun. Steve berömmer studion och tycker att den är trevlig och jag frågar vad det lite mer specifikt är han gillar med den.
    – Den är ljus, trevlig, och tillräckligt stor för att jag lätt ska kunna komma in och ut bakom trummorna! Ibland sitter man i små trumbås och det är förstås trevligare att ha lite utrymme.
    Vad tycker du annars utgör en bra studio?
    – Hm, det är ofta trevligt om det är högt i tak som här, men ärligt talat är jag inte speciellt kunnig inom teknik eller akustik. Så ur mitt perspektiv skulle jag nog säga att det främst är människorna som betyder något, att de som jobbar i studion är kunniga och trevliga och lätta att ha att göra med.
    Inför intervjun har jag lyssnat igenom ett antal av de plattor som Steve har medverkat på. Jag slogs av att trots att produktionen spänner över fyra decennier tycker jag att hans trumsound är sig ganska likt genom åren. Steve menar att det inte är någon medveten grej.
    – Vet du, det handlar om att trumljudet ska vara rätt för musiken. Trummorna här låter OK just nu, men kanske stämmer jag upp och ned lite grann när jag väl hör de andra musikerna. Jag har inget förutbestämt trumljud.
    Man kan kanske ändå säga att det är ganska tajt och kort ljud?
    – Kanske det, men det är i så fall bara för att de som arbetade med inspelningarna tyckte att det var rätt sak i de sammanhangen. När man lyssnar på en inspelning är det ju inte bara just din grej som hörs, allt filtreras genom utrustning, inspelningstekniker, mixtekniker, masteringtekniker ...
    Det låter som att det inte bekymrar dig så mycket?
    – Nä. Jag går in i studion och gör mitt jobb så bra jag kan, och så litar jag på att alla andra gör detsamma. Ibland blir det fantastiskt, ibland blir det på ett annat sätt än jag själv hade gjort det – men det är uppdragsgivarens platta och inte min.
    Du känner dig inte trampad på?
    – Nej, hade det varit min platta hade jag haft större kontroll. Frågar folk om min åsikt får de den, annars försöker jag bara göra det så musikaliskt som möjligt utifrån mitt eget huvud. Och jag försöker alltid ge min uppdragsgivare allt jag kan. Det går långt utanför trumljudet. Det viktiga är att deras musik blir så bra den kan bli och mitt jobb är att bidra till det på alla sätt jag kan.
    Hur skulle du beskriva din egen trumstil?
    – Hm ... jag vet faktiskt inte vad min stil är. Jag gillar många olika musikstilar och försöker egentligen bara göra något som passar musiken så bra som möjligt. Det handlar för mig om att ha en öppen inställning till musiken och få en känsla för vad den behöver. Det är också ett sätt att konstant utvecklas, att alltid ta in och lyssna på vad folk gör för musik och vad jag kan bidra med för att lyfta den.

Tur
Steve berättar att hans föräldrar, morföräldrar och farbror alla var väldigt stöttande då han växte upp och visade intresse för musik, och har stor del i hans framgångar. Steves första trumidol var Gene Krupa.
    – Där jag växte upp fanns det en jazzklubb som tog in en massa bra band, så jag kunde sitta några meter ifrån just Krupa när han spelade – det var stort när man var grabb! – och även Dizzie Gillespie, Oscar Peterson och andra fantastiska musiker spelade där. Det var lärorikt att bara kolla hur de gjorde. Vissa föredrog väl saxofon och de andra soloinstrumenten, men jag drogs till trummorna. Jag ville lära hur man fick saker att kännas så som de gjorde.
    Steve dröjer ofta några sekunder och tänker igenom svaren på mina frågor, men när jag frågar vad som är anledningen är till att han är så framgångsrik och anlitad kommer svaret blixtsnabbt:
    – Tur. Tur. Jag ger hundra procent och försöker hålla en positiv inställning och vara en positiv kraft när jag arbetar. Inte bara musikaliskt, utan överhuvudtaget. Jag är tacksam och har inte en massa egoprylar för mig. Ibland blir man anlitad, men när det sedan är dags för nästa turné eller inspelning har någon annan fått jobbet. Så är det bara och det är inget man får bli påverkad av. Jag försöker bara vara öppen. Men förutom min allmänna inställning tror jag att det handlar mycket om tur för mig. Jag ramlade ju in i lite olika sammanhang på 70-talet, och vissa av de artisterna spelar fortfarande och är fortfarande vänliga nog att be mig vara med. Vi är i samma ålder, så de kanske kan identifiera sig med mig, vad vet jag.
    Vilka råd skulle du vilja ge trummisar eller musiker generellt?
    – Hm. Gör det du älskar. Framgång är inte nödvändigtvis alltid det man vanligen tänker på, utan att tycka om själva resan. Håll dig positiv, säg ”tack”, behandla folk omkring dig väl.
    Du har varit professionell musiker i över 40 år. Hur har branschens ändringar påverkat dig?
    – En sak är väl att det hela har rört sig från att bara handla om musik och ljud till att bli mer visuellt. Det började ju redan på 80-talet med MTV, men även livebiten är ju numera minst lika mycket en visuell som musikalisk upplevelse. En annan intressant sak är ju att den tekniska utvecklingen låter folk göra skivor hemma där de själva är alla musikerna. Personligen gillar jag ju att spela med andra människor, så det är inget jag ägnar mig åt. Jag är helt enkelt för gammal för att hålla på med datorer. Men datorerna har sannerligen ändrat musikbranschen. De har förstås ändrat alla branscher! Ingen kommer undan, men jag tror kanske att man som musiker har känt av deras påverkan tidigare än i många andra fält. Det började ju med trummaskiner, också det redan på 80-talet.

Signaturtrumset
Steve Gadd är sponsrad av Yamaha och har sitt eget signaturtrumset. Jag ber honom berätta lite om det och varför det är byggt som det är.
    – Genom åren har jag provat så många olika trummor men jag är som sagt inte mycket till tekniker. Jag vet vilket ljud jag gillar men jag har aldrig själv suttit och experimenterat med olika träslag, tjocklekar, djup eller typer av sargar. Då hade jag inte hunnit spela. Men efter att ha provat många olika trummor genom åren fastnade jag för Yamaha Recording Custom, ett björkset som jag tyckte lät utmärkt och som jag använde i åratal. Vid något tillfälle spelade jag dock på ett annat set som var byggt i lönn och jag kände rätt tydligt att framförallt bastrumman hade ett djupare och fetare ljud. I efterhand har jag förstått att de flesta trumset jag har spelat på genom åren har varit just lönn, fast det hade jag ingen aning om då. Men när Yamaha ville göra ett signaturtrumset med mig stod det rätt klart vad jag ville ha; björkpukor och baskagge i lönn. Jag valde gjutna sargar också.
    Växlar du mellan olika virveltrummor och så?
    – Jadå, jag har ett gäng olika som jag väljer utifrån vad det är för sammanhang jag ska spela i. Ibland spelar jag på andra trumset också, kanske något gammalt Ludwig om det passar, men Yamahaseten är min arbetshäst. De låter bra direkt från hyllan, de kan stämmas i ett brett spann, man kan få fram tämligen olika ljud med dem och ljudteknikerna gillar dem.
    Jag kollade in ditt trumset tidigare och noterade att du har en dubbelkickpedal. Jag trodde bara att det var unga metaltrummisar som körde med sådant!
    – Haha! Det är först ganska nyligen jag har börjat med det, jag har helt enkelt inte tyckt att tidigare dubbelkickpedaler har känts bra och jag har aldrig haft dubbla bastrummor. Det är inget jag använder mycket, men det är lite kul att testa lite olika grejer.
    Så du är inte Metallicas nästa trummis ifall Lars Ulrich lägger av?
    – Haha, nä knappast.
    Intervjutiden är slut och det är dags för mig att lomma iväg. Jag har sagt det förr när jag intervjuat stora namn, men det är verkligen slående att de framgångsrikaste människorna ofta också är de ödmjukaste. Det är som ni ser ovan också tydligt både vad gäller världsnamnen Bernard Löhr och Steve Gadd. Det verkar till och med vara en del av orsaken till deras framgång. Låt oss alla dra lärdom härav! mm