Text: Joachim Ekermann

Under luppen i detta test ligger två bandmikrofoner i mellanprisklass som till ytan är identiska men som har något olika innanmäte. Om de uppfyller förväntningarna? Läs vidare.

Shiny Box är ett litet ungt företag baserat i Covnington, strax utanför Seattle. Det hela inleddes med att multiinstrumentalisten Jon Ulrigg kom över en uppsättning kinatillverkade bandmikrofoner. Han började experimentera med korgens utformning och olika typer av utgångstransformatorer. Efter att ha lärt sig att tillverka egna band utvecklade han tre varianter av en och samma mikrofonmodell. Ursprungsvarianten, kallad 46MX, är till stor del tillverkad i Kina, med vissa modifieringar utförda av Shiny Box. De två övriga, 46MXC och 46MXL, är bestyckade med egentillverkade band och matchade transformatorer. Den tredje och sista bokstaven i modellbeteckningen anger transformatorns ursprung. L står för Lundahl och C för Cinemag. Det är dessa två varianter vi tar en närmare titt på i det här testet.

I PAKETET
Mikrofonerna kommer i varsin aluminiumbeklädd väska av ungefär samma storlek som ett tvåliters juicepaket. Väskans insida är omsorgsfullt stötdämpad med skumplast och mikrofonerna nedstoppade i varsin kanvaspåse.
    Till utseendet är 46MXC och 46MXL identiska. Större delen av ytan upptas av en kromfärgad nätkorg, vilket har sin förklaring i att bandet är drygt fem centimeter långt. Kroppen har en silvergrå finish och framsidan pryds med en svart logotyp föreställande en låda och företagets namn. Det enda som skiljer 46MXC och 46MXL åt utvändigt är den tejp runt kontaktdonet som anger modellbeteckningen. Längden är runt femton centimeter, sjutton om man räknar in kontaktdonet som sitter på undersidan, och diametern drygt fem centimeter. De är förhållandevis lätta för sin storlek. En Sennhesier MD421, som är ungefär lika stor, väger märkbart mer.
    Någon teknisk specifikation eller annan information följer inte med mikrofonerna, och inget finns heller på tillverkarens hemsida. Med den svenska distributörens hjälp får jag dock så småningom veta att de väger 755 gram styck, inklusive den elastiska hållare som följer med. Distributören bekräftar också tjockleken på mikrofonernas band: 1,8 och 2,5 mikrometer för 46MXC respektive 46MXL. Bandet som matchar transformatorn från svenska Lundahl är alltså något tjockare än Cinemag-varianten. Det borde logiskt sett ge den förra ett något långsammare transientsvar.
    Jag är nyfiken på hur mikrofonerna ser ut inuti och försöker försiktigt lossa på skruvarna som håller ihop kropp och korg. De visar sig sitta ordentligt och efter några försök ger jag upp på grund av risken att slinta med skruvmejseln. Snopet! Jag får helt enkelt skylla på att jag befinner mig i en inspelningsstudio och inte i en verkstad. Med rätt verktyg hade det troligtvis inte varit några problem. Istället för att fastna i en vindlande loop av krysspår och olika skruvspetsdimensioner går jag vidare med några inledande ljudprov.

FÖRSTA INTRYCKET
Jag kopplar in mikrofonerna i varsin kanal på en extern mikrofonförstärkare och pratar växelvis i dem på ungefär tjugo centimeters avstånd rakt framifrån. 46MXL ger ett stabilt intryck med en stor botten, ett neutralt mellanregister och en mjukt avrullad topp. 46MXC har inte riktigt samma tydliga svar i det lägre registret och mellanregistret har en lätt nasal karaktär, som om det fanns en liten puckel någonstans mellan ett och två kilohertz. Diskanten håller sig, precis som hos 46MXL, på ungefär en armlängds avstånd från skarpa s-ljud. När jag går lite närmare membranet blir proximityeffekten tydlig men det lägre registret känns ändå följsamt och ljudet fortfarande fullt användbart.
    När jag vrider mikrofonerna nittio grader och pratar rakt in i sidan av membranet släcker 46MXC ut signalen riktigt bra. 46MXL släpper i samma vinkel igenom mer av det lägre registret och mellanregistret tenderar att bli en aning mer ihåligt. Rakt bakifrån inbillar jag mig att båda modellerna har marginellt bättre diskant­återgivning än jämfört med rakt framifrån – lite mer spets i s- och t-ljuden.
    Den elastiska upphängningen fungerar väl. Med tanke på att det idag är vanligt förekommande med bandmikrofoner vid sångpålägg är det här ett välkommet tillbehör. Med en snabb koll kan jag konstatera att stötljud och vibrationer från golv dämpas effektivt. En sak som vissa kanske betraktar som en bagatell är att mikrofonhållaren saknar adapter till den europeiska standarden för stativgänga, 3/8 tum. Men är man oförberedd och saknar lös adapter kan det innebära att man snällt får vänta med att montera mikrofonen på stativ.

SÅNG, HANDKLAPP, AKUSTISK GITARR
Studion är bokad för sånginspelning samma dag jag packar upp mikrofonerna. Sessionen inleds med att två manliga sångare lägger bakgrundsstämmor. Jag riggar upp bandmikrofonerna från Shiny Box parallellt med två stormembrans kondensatormikrofoner. Det är rätt stor skillnad i karaktär mellan dessa och min förutfattade mening är att valet kommer att falla på kondensatormikrofonerna vid de flesta påläggen. Det visar sig stämma. Kondensatormikrofonerna ger rösterna en självklar plats i mixen medan bandmikrofonerna känns mer krävande i sammanghanget. Som att de behöver en mer gles ljudbild för att få plats, alternativt ta större fokus i mixen. De kommer dock till sin rätt i två av de lugnare låtarna där körerna mest består av ”ooh” och ”aah”.
    Vi avslutar sessionen med att lägga handklapp. Jag vet inte hur många gånger jag befunnit mig i precis den här situationen. Efter avslutat sångpålägg kommer idén om att lite handklapp kommer att passa perfekt i produktionen. Man låter två eller tre personer ta plats för att klappa rakt in i mikrofonen avsedd för sångpålägg. I de allra flesta fall handlar det om en stormembrans kondensatormikrofon. Resultatet får ofta en ganska kvistig karaktär. I verkligheten uppfattar man ljudet av tre par klappande händer på ett annat sätt och det är endast med omsorgsfull behandling man får det att låta som man föreställt sig. Ibland har jag däremot tagit mig tid att botanisera bland de mikrofoner som funnits tillgängliga. Då har valet ofta fallit på bandmikrofoner. Det är något med den förlåtande transientåtergivningen som gör det. Så också den här gången.
    Nästa uppdrag är att spela in sång och akustisk gitarr. Jag passar på att experimentera med mikrofonernas upptagningskaraktäristik, balansen mellan upptagning rakt framifrån och dämpning från sidan av bandet. Det blir två tagningar. En där 46MXC tar upp sång och 46MXL akustisk gitarr, och en där jag byter plats på mikrofonerna. I båda tagningarna ser jag till att sångmikrofonen är vänd ungefär nittio grader från gitarren, där upptagningen är som sämst. Jag lägger lika stor omsorg på placeringen framför gitarren. Och det ger resultat. Läckaget mellan ljudkällorna är mycket litet och fasförhållandet bra. Det ger stora möjligheter att justera balansen mellan sång och gitarr utan oönskad färgning vid mix.

TRUMMOR
Bandmikrofoner klarar ofta starka ljudtryck. I det här fallet är båda mikrofonerna specifierade att klara ett ljudtryck på 165 dB vid en procents harmonisk distorsion. För att pröva detta riggar jag upp ett trumset och placerar testmikrofonerna på en och en halv meters avstånd snett framför setet. Som referens riggar jag upp en Beyerdynamic M160 och en Bang & Olufsen BM3 på samma position. Alla går genom olika kanaler på samma externa mikrofonförstärkare. Vid uppspelning märker jag en liten men betydande skillnad mellan de två Shiny Box-mikrofonerna. 46MXL ger en realistisk och väl balanserad återgivning av hela trumsetet: bra botten i bastrumman, kropp i virveln och tillräcklig närhet i cymbalerna. 46MXC har en snarlik återgivning men vid en noggrann A/B-jämförelse med den Lundahl-bestyckade varianten upptäcker jag en något svagare återgivning i det låga registret och en puckel som återigen gör sig påmind mellan ett och två kilohertz.
    Inget av testexemplaren har samma goda återgivning i botten som Bang & Olufsens BM3, men definitivt en jämnare balans över frekvensspektrumet än Beyerdynamic M160, som framstår som gäll i sammanhanget.
    Jag flyttar mikrofonerna till en position ungefär en meter ovanför virveln. 46MXL är fortfarande tydligare i det lägre registret, men i den här positionen känns 46MXC som det lämpligare valet på grund av dess fokus på mellanregister. Skillnaderna testmikrofonerna emellan framstår dock som mycket små när jag jämför dem med M160. Beyermicken låter som att den går genom ett brant högpassfilter.
    Jag blir nyfiken på hur mikrofonerna pallar trycket av en närmickad bastrumma och förbereder med att montera ett puffskydd framför frontskinnets lufthål. Mikrofonerna placerar jag ungefär tjugo centimeter framför. Resultatet är mycket intressant. Båda testexemplaren gör bra ifrån sig med en stor och varm ton med en djup bas. På grund av den åttaformade upptagningskaraktäristiken plockar mikrofonerna heller inte upp så mycket av det övriga trumsetet. Jag skulle inte dra mig för att använda dem i den här positionen i en skarp situation. Varför inte i kombination med ytterligare en mikrofon inuti bastrumman?

BAS- OCH GITARRFÖRSTÄRKARE
Jag värmer upp en bastopp med rör i försteget och ansluter den till en matchande fyrtolva. Testmikrofonerna placeras knappt tjugo centimeter rakt framför samma element och kompletteras med en direktsignal. Jag kopplar in en bas av Jazzmodell och spelar in ett omväxlande spel. Vid uppspelning slås jag av hur naturtrogen återgivningen känns i båda mikrofonerna. Som att bandmembranens återgivning matchar basförstärkarens frekvensspektrum. Toppen känns öppen, mellanregistret balanserat och botten är stor och varm. Båda mikrofonerna står sig utmärkt på egen hand och som komplement till direktsignalen.
    Det är dags för Shiny Box att möta gitarrförstärkarcombon Orange Overdrive. Jag plockar även fram Beyerdynamic M160 och Bang & Olufsen BM3 att ha som referens. För att underlätta jämförelsen kör jag ut förinspelad lajnad gitarr till förstärkaren via en reampingbox. Sedan spelar jag in en mikrofon i taget på samma position, ungefär tio centimeter framför ena högtalarkonen. Skillnaderna mellan mikrofonerna från Shiny Box är inte stora, men mönstret känns igen. 46MXC har en mer framträdande topp och försiktigare återgivning i det lägre registret. Båda mikrofonerna fungerar mycket bra till både rena och lite skitigare förstärkarinställningar. M160 låter tunn och lite skrikig i förhållande till Shiny Box-mikrofonerna. Det lägre registret hos BM3 har däremot en helt annan mättnad och mikrofonen har även en lite urgröpt känsla i mellanregistret.

LABORATORIEROCK PÅ
Jag placerar test- och referensmikrofonerna på en halvmeters avstånd från en Yamaha MSP5, en aktiv studiomonitor, och spelar upp en slinga med rosa brus och referensmusik. Under genomlyssningen upplever jag återigen skillnaderna mellan testmikrofonerna som marginella när man sedan jämför dem med referensmikrofonerna. 46MXC har, vad jag upplever som, en liten puckel i övre mellanregistret som ibland är till dess fördel och ibland till dess nackdel, beroende på materialet. På hårdare eller tätare ljudmaterial kan framhävningen kännas lite onödig – som något man kanske ändå filtrerar bort vid mix.
    I jämförelse med de båda referensmikrofonerna framstår dock båda Shiny Box-mikrofonerna som välbalanserade och under genomlyssningen kommer jag på mig själv med att associera till dem som ”neutrala”. Referensmikrofonerna i den här omgången är ju ganska extrema. BM3 med sin kraftiga basåtergivning och M160 som tvärtom har en skuren botten. Anledningen till att jag valde dem är att de båda stått som förebilder på ett eller annat sätt i den bandmikrofon-boom vi fått uppleva de senaste fem åren.
    Testet avslutas med en körning genom spektrumanalysator och Logics plugg Match EQ. Den största uppmätta skillnaden mellan mickarna ligger i området 1,5 till 4 kilohertz där 46MXC har ett par tre decibel starkare återgivning. 46MXL har en bredare frekvensupptagning med bättre återgivning ovanför 15 kilohertz.

SAMMANFATTNING
Shiny Box 46MXC och 46MXL är två trevliga bekantskaper. Jag tycker de uppfyller de förväntningar man kan ha på bandmikrofoner i den här prisklassen och mer därtill. Här finns en fyllig men kontrollerad botten, ett fast mellanregister och ett förlåtande övre register. I rätt sammanhang fungerar de till att spela in sång och akustisk gitarr men kommer mer till sin rätt framför ett högtalarkabinett eller ett trumset. Skillnaderna mellan modellerna är så pass små att det inte känns motiverat att bedöma dem individuellt, men vet man med sig att man föredrar sin bandmikrofon mörk och djup känns varianten med Lundahltransformator som det smartare valet.
    Det enda jag har att anmärka på är att det inte följer med grundläggande information om mikrofonerna och att det saknas gängadapter för europeisk standard till mikrofonhållaren. Återigen, det kan tyckas som en struntsak, men det är trots allt den lilla detaljen som gör att man får vänta en extra dag med att få mikrofonen i bruk. Den svenska distributören låter dock meddela att man jobbar på en lösning.
    Prismässigt ligger de i en mellanprisklass, precis som referensmikrofonen Beyerdynamic M160: dyrare än somliga kinatillverkade mikrofoner man kan hitta i handeln, billigare än modeller från mer etablerade tillverkare som Royer eller AEA. Det räcker med att lyssna igenom resultatet av testinspelningarna för att priset ska kännas motiverat.
    Det här är två mikrofoner jag kan rekommendera både till den nyfikne som vill ta reda på vad det här med bandmikrofoner egentligen handlar om och den som vill utöka sin palett. mm