Text: Jakob Herrmann

Med artister som Korn, Alice In Chains, Slayer och Kiss på sin producent-CV behöver man inte säga så mycket mer om Toby Wright – hans meriter talar för sig själva. Nu är han på besök i Studio Bohus för att spela in svenska metalcorebandet Sonic Syndicates kommande fjärde skiva. Vi fick vara med.

Vid vår ankomst har Toby Wright och Sonic Syndicate redan tillbringat några veckor i studion. Kontrollrummet är proppat med förstärkare och inspelningsrummet är översållat med förstärkarnas högtalarlådor, plus en mängd mikrofoner. Det krävs alltså ingen Sherlock Holmes för att förstå var i inspelningsprocessen man befinner sig. Både Toby och bandet verkar ha gjort sig hemmastadda. Det är exempelvis bandets senast tillkomna medlem, leadsångaren Nathan James Biggs, som agerar barista vid vår ankomst. Fotografen Anna och jag hälsar på alla närvarande och sätter oss sedan i kontrollrummet med Toby.

Toby
Jag inleder med att fråga varför Toby hamnade som producent på den här plattan, och han svarar:
    – Min manager är bra vän med Mike, Sonics manager. Och jag tror att de gillade mitt mixarbete med In Flames senaste platta. De ville också ha lite ändrad inriktning på den här plattan jämfört med tidigare.
    Så vad är du för en slags producent?
    – Det beror helt på bandet, det hänger på hur villiga de är att arbeta. Sonic är väldigt lätta att jobba med eftersom de är hungriga och ivriga efter framgång. Personligen tänker jag mest på låtarna, att de ska bli så bra som de kan bli för det band jag jobbar med. Men jag är ganska bra på att hantera olika uppgifter och dessutom jobba många timmar i sträck. Vi kommer in vid tiotiden och sen jobbar vi tills vi är klara. Det vill säga när vi är för trötta för att kunna fortsätta att vara kreativa, vilket brukar vara någonstans mellan sexton och arton timmars jobb.
    Wow! Vad gör du för att inte vara utmattad nästa dag?
    – Jag går och får några timmars sömn och sen gör jag om samma sak nästa dag. Jag tror att det mest handlar om adrenalinet och om att vara igång. När man jobbar så många timmar i sträck måste fokus vara precis här i kontrollrummet och på musiken. Om man inte kan behålla sin fokus spelar det ingen roll hur pigg eller trött man är.
    Vad gör du för att orka så många timmar då?
    – En faktor är att inte lyssna på så stark volym hela tiden. Ibland vill man det för att få igång bandet, men man behöver inte lyssna så högt hela tiden. Sen gäller det att känna sina öron och sina monitorer och att veta när man börjar bli trött. Men jag är helt enkelt ganska bra på att hålla igång länge.
    Vad tycker du om bandet?
    – Jag älskar dem, både som band och som människor. De jobbar riktigt hårt, jag hade inte alls förväntat mig detta. Jag är väldigt krävande och jobbar många timmar i sträck, men de har inte klagat än.

Ogillar hård kompression
Med så många stora band som han har jobbat med och så många inspelningar han har gjort, blir det en oundviklig fråga att ställa om Toby har ett sound eller något annat som hans klienter är ute efter när de anlitar honom.
    – Jag vet inte. Jag hoppas att jag inte har ett “Toby Wright-sound” eftersom jag vill att alla band jag jobbar med ska ha sitt eget sound. Personligen gillar jag skivor som låter stora och feta och naturliga. Med “naturliga” menar jag att de inte är sönderkomprimerade. Jag tror att den hårda kompressionen är en fluga och jag tror att den kommer att gå över när folk inser att den inte låter något vidare bra.
    Sonic Syndicate tillhör ju en genre där just överkomprimeringstrenden har slagit igenom ganska hårt. Är du och bandet ute efter samma sound trots det?
    – Jag kan åstadkomma samma sak utan att använda den kompressionen. Mycket av skillnaden kommer sig av att jag inte mixar i datorn, jag försöker hålla mig ifrån den i största möjliga mån. Datorn och Pro Tools för mig är bara något jag använder som en inspelningsmaskin och för editering, inget mer. En del väljer att mixa i datorn, speciellt de som har lite mindre budget. Och det är ett sound som jag inte gillar, det låter dåligt. Digidesign har varit efter mig sedan 1984 för att få mig att mixa i Pro Tools, men faktum är att jag kan få till långt mycket bättre skivor med den utrustning som vi faktiskt omger oss med i en professionell studiomiljö. Visst, jag mixar i datorn om jag måste, men jag säger till dig här och nu och så tydligt som jag kan, att det inte kommer att låta lika bra. Punkt.
    Så vad använder du istället?
    – Jag använder SSL för att mixa och vad jag än kommer över för att spela in på. Det beror på var jag jobbar. Just i denna studio använder jag ju vad de har här, det är en grym uppsättning mickförstärkare och ett väldigt fint Nevebord. Och allt detta använder jag för att jag vill ha ett “större” sound än vad man kan få till med låt säga en Digi 002 eller en Motu eller något sådant. De har inte vad som krävs, så jag föredrar att hålla mig borta från dem. Självklart finns det bra saker med Pro Tools också, det är lätt att jobba i, det är bra för editering och det finns en del pluggar som är okej, men pluggar använder jag bara för att få en viss effekt så jag använder dem väldigt sällan. Så fort jag slår på en plugg tycker jag att det låter tunt. Så jag använder i princip bara outboardeffekter.
    Har du någon favorit?
    – Det har jag. En Urei 1176. Inte Universal Audio. Urei.
    Vad anser du är viktigast utrustningsmässigt?
    – Högtalarna, utan tvekan. Att du mixar med högtalare som du känner väl, så att du vet hur det kommer att låta ute i den “riktiga” världen.

Inget klipp-och-klistra
Jag kan tänka mig att Toby är en fröjd att jobba med. Han är lättsam men seriös, lugn men ändå alert. Jag frågar hur han brukar jobba och det visar sig att detta är något av en “budgetinspelning” med hans mått mätt.
    – Jag gillar att bygga ett team omkring mig eftersom det förbättrar projektets moral. Jag brukar ha ett “eget” team med fyra fem tekniker som editerar åt mig, städar upp saker, mixar med mig och så vidare. Helt enkelt för att jag ska kunna få mer gjort. På den här inspelningen har jag ingen sådan lyx utan får göra det själv. Sen åker jag hem med materialet och mixar, kanske hyr jag in någon som hjälper mig att städa upp spåren en del. Men i slutändan är det en skiva av Sonic Syndicate, inte av Toby Wright, även om jag är här för att hjälpa och guida dem. Så bara man håller det i färskt minne är det ideala att jag smälter in i bandet litegrann. Vilket jag i och för sig gör med nästan alla jag jobbar med.
    Är du mycket inblandad i låtskrivandet?
    – Vi hade en veckas förproduktion där vi jobbade mycket med arrangemangen, men också en del med sången och de andra instrumenten. Jag är med en del när det gäller musiken, men jag är i grunden av den uppfattningen att det oftast blir bättre om låttexten och sångmelodin kommer från vokalisten själv eftersom framträdandet inte kommer att kännas äkta om den som sjunger inte också “känner det”. Så där backar jag en del.
    Fanns det något utrymme för att ändra låtarna efter att förproduktionen var klar?
    – Vi gick ju igenom deras idéer i förproduktionen, så jag kan varenda takt i varenda låt, haha! Så alla idéer testades där och då och när vi gick in i studion var det bara att köra.
    Så när ni spelar in, hur jobbar ni då?
    – Jag gillar att göra skivor där musikerna spelar, inte bara klipper och klistrar ihop olika tagningar. Deras senaste skivor spelades ju in på det sättet, “copy, paste, chop, chop, go, go”. Och det hör man. Inget ont om de skivorna, men det vi gör nu kommer att låta ganska annorlunda. Vem som helst med några tusen dollar kan köpa en Mac och Logic och, inom citationstecken, “spela in en platta”. Men det är stor skillnad. Folk sitter och leker med sina datorer och tror att de är artister, men det krävs mer än så om man ska bli långlivad. Innan den digitala eran gick vi ut och hittade de band som faktiskt hade talang, kreativitet och bra låtar. Den digitala tekniken är jättebra men bara till en viss gräns. Det är när man går över den gränsen som konsumenterna faktiskt blir lurade. Det var till exempel ganska många som blev arga när Ashlee Simpsons sjöng live på TV och hennes sångspår fortsatte medan hon inte sjöng, och folk insåg att hon faktiskt inte kunde sjunga live. Det är sånt som jag håller mig väldigt långt ifrån.
    Har du sagt nej till jobb med artister som du inte känt att du kunnat stå helhjärtat bakom?
    – Ja. Jag gillar att göra skivor med artister som kan sin sak och också kan visa det. Speciellt idag när turnerandet är väldigt viktigt och fildelning är större än någonsin. Vilket samtidigt är bra eftersom folk köper mer musik än någonsin och stöttar artisten istället för att stötta skivbolagen. Men jag kommer bort från ämnet. Svaret är att jag inte vill jobba med artister som “fuskar” och det är därför jag väljer att jobba med band som kan spela live. Jag använder gärna datorn för att piffa upp låtarna med loopar och ljudeffekter, men det är en annan sak. Vi försöker fånga den energi som bandet har live. Och jag vill också att de ska kunna gå ut på scenen och återskapa det vi lyckas göra här i studion. När det gäller inspelningen så ville jag att trummisen skulle spela låtarna rakt igenom, och sen valde vi en av flera tagningar. Kanske ersätter vi ett fill här eller flyttar ett bastrumslag där, men inget anpassas efter datorns rutnät. Inget uppstyckande, inget Beat Detective, inget sånt. Sen kom basisten Karin in och spelade skiten ur allting, haha! Det är ju ett väldigt tajt band så de klarar faktiskt att spela in en skiva på det här sättet och ändå bjuda på motstånd mot andra band i samma genre som fortfarande jobbar efter klipp-och-klistra-principen.
    Så hur vet du när en tagning är bra?
    – Känns det bra, så är det bra. Eller rättare sagt, när det känns grymt, inte bra, haha! Det är min princip.
    Lyssnade du på bandet i förväg innan du åkte över till Sverige?
    – Jag kollade på några livevideor på nätet. Som producent vill jag kunna se att bandet kan spela live, jag har blivit lurad tidigare med band som har skickat demos som de har “spelat in”.

Gillar Studio Bohus
Studion vi sitter i har ju tidigare figurerat här i MM. Men jag måste självklart fråga vad Toby tycker.
    – Jag gillar den. Den är välbyggd. Bekväm. Den har väldigt bra prylar.
    Vad tycker du om själva inspelningsrummet?
    – Det är lite för dött för att få till bra trummor. Det byggdes på 70-talet och jag tror inte att det har ändrats akustiskt så mycket sedan dess. Och på den tiden byggde man rummen på ett annat sätt än idag, man ansåg att ett bra inspelningssound var mer eller mindre helt dött. Men tiderna förändras.
    Hur kompenserar du för att rummet är för dött för din smak?
    – Jag använder något som jag kallar John Bonham-tekniken, vilket innebär att man använder en kompressor och en stormembransmikrofon ungefär tre fyra meter framför trummorna på ett visst sätt, vilket får trummorna att verkligen andas. Ibland använder jag inga andra rumsmickar än den.
    Du är tydligen en av de första utomstående producenter som har kommit och jobbat i den här studion på väldigt länge. Jobbar du något ihop med studions hustekniker Tobias Lindell?
    – Inte mycket. Han hjälpte mig att komma igång och patcha allting. Men efter det är jag ju en “one man show”, jag har mitt eget sätt att göra saker på när det gäller mickningstekniker och annat.
   Jag hörde att ni spelade in en virveltrumma utomhus?
    – Japp. Jag har faktiskt en examen i akustik och kan mycket om ljud. Vi stod utomhus och rökte och någon ropade till så att ljudet kastades mellan husen. Trummisen kunde inte släppa tanken på att spela in trummor där ute, så jag frågade vilken del han tänkte på. Det visade sig att det fanns ett parti med marschtrummor som han ville spela in där ute. Och det kände jag direkt att det skulle funka jättebra. Så vi gick ut vid tre på natten med en virveltrumma och spelade in varje parti två gånger med olika mickplaceringar. Och det blev väldigt häftigt! Jag gillar att göra såna saker med artisterna jag jobbar med, det sätter igång kreativiteten.
    Jag hörde också att du mickar upp flygeln när du spelar in gitarr, berätta gärna om det.
    – Jag använder flygeln för extra resonans. Oftast för stränginstrument, men ibland för sång. När jag spelar in tunga distade gitarrer tycker jag ofta att det saknas resonans, så jag tynger ner sustainpedalen på flygeln och låter den sjunga olika ihop med olika ackord. Det är väldigt intressant att höra vad det kan göra för själva soundet när man låter flygelkanalen smälta ihop med resten av mixen. Jag testade att göra det med elbas för första gången på den här plattan och det blev jättebra. Flygeln når ju en oktav lägre en elbas, så det lät väldigt tungt. När vi spelade in basen mickade jag flygeln med en Sennheiser MD-421 och till gitarrerna blev det en Neumann U87. Jag har använt den här tekniken i flera år och folk reagerar alltid när de ser det. Jag är ett stort fan av stora ljud. Och ett stort ljud handlar inte bara om luften utan också om harmonierna. Genom att lägga till harmonier, både bra och dåliga, kan man göra en hel del för ljudet.
    Jag blir nog tvungen att testa det här på nästa inspelning.
    – Gör det! Det kommer inte att funka med elektriska keyboards, bara så att du vet, haha!

Gitarrljudet
Toby berättar att han helst använder dynamiska mikrofoner som Sennheiser MD421 och Shure SM57 till gitarrförstärkare, och att han vanligen riktar dem direkt mot mitten av högtalarkonen.
    – Jag har testat alla möjliga mickar och riktningar, men just de mickarna riktade mot mitten är något jag alltid kommer tillbaka till. Sedan brukar jag sätta två kondensatormikrofoner på varsin sida av den dynamiska micken, som jag riktar lite olika, för att få ut mycket botten. Men det hänger helt på vem som spelar och genom vad. Och hur rummet är, och en miljon andra saker. Så ibland distansmickar jag för att få botten, ibland mickar jag nära golvet och så vidare.
    Hur vet du när du har fått ljudet du är ute efter?
    – Ja, du ... Det första jag gör är att kolla fasen på mickarna, eftersom jag ofta använder sex sju mickar på en enda högtalarlåda. Om fasen inte är rätt så börjar det låta väldigt tunt. Sen summerar jag allting till en monobuss och spelar in på ett spår, eftersom gitarr är ett monoinstrument. Folk som spelar in sina gitarrhögtalare i stereo lurar sig själva. Om jag vill ha det i stereo så gör vi en riktigt tajt dubbning istället. Summeringen till en monobuss gör jag alltid på mixerbordet eftersom det är en av de saker där Pro Tools verkligen suger. Det låter skit, för att vara uppriktig.
    Gillar du att ha många valmöjligheter när du spelar in?
    – “The more the merrier” brukar jag säga. Man brukar landa på någonstans mellan sjuttio och hundra kanaler. Jag gillar att ha många olika kanaler så att jag kan ändra känslan och ljudlandskapet i låten genom att helt enkelt höja eller sänka olika kanaler. Men jag gillar också att fatta besluten innan jag spelar in, som att jag summerar mickarna på förstärkarlådorna till en signal som jag gillar innan jag spelar in. Det gäller att fatta beslut även när man spelar in på dator och har många valmöjligheter. Ibland får jag projekt med 200 kanaler per låt och hälften av dem är skräp. Det tar en evighet att få ordning på. Angående det här med att ha gitarrerna i mono, folk mickar upp en högtalarlåda med låt säga fyra mickar. Sedan spelar de in en tagning som de sprider ut i stereo och så undrar de varför det låter skit. Men det beror på att man fasmässigt börjar bråka med allt annat och att man tappar mycket av trycket. “Vi slänger på lite kompressor, det får ordning på vad som helst”. Lycka till, haha!
    Du spelar aldrig in en linjesignal så att du kan re-ampa gitarrerna i efterhand?
    – Nej, varför skulle jag? Om man gör det så är det bara för att man inte har kunnat fatta beslut. Folk som har en inspelad linjesignal och tänker köra den genom en plugg i efterhand har aldrig varit i en riktig studio. Okej, jag kan göra det i undantagsfall om jag har en gitarr som jag vill spela in där och då men inte har valt sound till än, eller om jag inte vet vilken plugg jag kommer att använda. Men jag skulle aldrig någonsin göra så med en gitarr som bär upp låten. En förstärkarsimulator kommer aldrig att nå upp till samma nivå som en riktig förstärkare.

Bakgrund
Toby började sin karriär på anrika Electric Lady Studios i New York och har sett några riktigt klassiska album bli till. Han pratar också om att han där lärde sig något han kallar studioetikett.
    – Som tyvärr har gått förlorad. Eftersom det inte finns något som heter “vardagsrumsetikett”.
    Vad menar du?
    – Ja, idag spelar ju alla in i sina vardagsrum. men det finns en studioetikett och regler att följa. Samtidigt älskar jag att experimentera med ljud, och då menar jag alla slags ljud. Men jag låter ändå musikerna jag jobbar med ha sina ljud eftersom de spelar bättre med något de trivs med ljudmässigt. Om de inte känner igen sig i det sound de får kan de inte prestera, så det är viktigt att låta musiker ha sina egna sound.
    Ångrar du dig i efterhand när du lyssnar på skivor du gjort?
    – Ja och nej. Jag lär mig av mina misstag. Men så är det för alla som jobbar med någonting kreativt, det finns alltid utrymme för förbättring. Man kan säga “jag önskar att jag hade gjort såhär istället” men det är inte givande. Det enda man kan göra är att se till nuet och göra det bästa av det man har att jobba med här och nu, men med erfarenheten från tidigare jobb. Här och nu är chansen att se om ens tanke om tidigare “misstag” faktiskt stämmer och att få se om man har utvecklats, helt enkelt. Jag försöker lära mig av varje tillfälle och jag försöker att inte se på det som misstag, utan som ett sätt att lära mig hjälpa artister få fram det de är ute efter.
    Du verkar jobba enbart för artisten utan att tänka på lyssnaren.
    – Ja, och så måste det vara. Om andra gillar det är det en bra bonus, men det viktigaste är att artisten själv gillar det.
    Vad är det svåraste med producentyrket, anser du?
    – Som producent ställs man inför stora utmaningar. Ofta handlar det om folks uppfattning om sig själva, sina instrument, sin musik och så vidare. Och det är ju inte alltid samma sak som jag själv tycker. Då gäller det att sätta sig in i artistens situation för att kunna göra honom eller henne glad. Kanske lära dem ett eller annat på vägen.
    Hur är du annorlunda som producent nu jämfört med för tjugo år sedan?
    – Jag är mycket mer öppensinnad nu, speciellt när det gäller min attityd mot ny teknik. För tjugo år sedan var man fyra personer som mixade, nu är det ett enmansjobb. Att få ha tillgång till den digitala tekniken i en kreativ miljö är underbart, men också lite skrämmande. Jag har ju min egen uppfattning om saker, men måste samtidigt vara väldigt öppensinnad mot andras idéer och uppfattningar. Tidigare handlade det också väldigt mycket om att jag spelade in album för min egen skull, nu handlar det bara om att spela in för artistens skull. Jag är katalysatorn mellan gitarren och CD-skivan.

Sista ordet
    Var kommer du att mixa?
    – Hemma i Los Angeles, i American Studios.
    Vem har sista ordet när det gäller mixningen?
    – Vem tror du?
    Innan skulle jag sagt att det var du, men nu gissar jag på att det är bandet.
    – Och du gissar rätt. Om de inte är nöjda, vad är det då för mening?
    Sköter du masteringen också?
    – Nej, sånt lämnar jag åt proffs, haha!
    Så vad kan du ge Sonic Syndicate som de saknar på sina tidigare album?
    – Ett ord: Kärlek.
    Kommer det att höras?
    – Absolut! mm