Text: Frederick Norén

Från amerikanska Vir2 kommer Mojo Horn Section, ett fulladdat blåspaket innehållande fyra saxofoner, tre tromboner, tre trumpeter, klarinett och flygelhorn. Målet har varit att skapa ett lättanvänt verktyg för att bygga upp en trovärdig blåssektion för pop, funk, jazz eller storbandsmusik. MM undersöker.

Mojo Horn Section levereras på två DVD-skivor och i paketet finns en tryckt handbok på trettiofem sidor. Det närmare 15 GB stora ljudinnehållet hanteras av Native Instruments Kontakt Player 3.5, vars avancerade funktionalitet är en bidragande faktor till ljudbibliotekets flexibilitet och kvalitet.
    Vir2 har stor erfarenhet av att tillverka samplingsbibliotek och alla Mojoinstrument är inspelade i 24-bitars stereoformat. De tolv instrumenten representeras med ett antal olika artikulationer och speltekniker som enkelt kan användas tack vare så kallad key-switching. Här finns också över 1600 riff som automatiskt anpassar sig efter tempo och som kan transponeras till andra skalor. Det finns även ljudeffekter som skapats med de olika blåsinstrumenten och som kan användas för att öka realismen och intrycket hos lyssnaren.

TEKNIKEN BAKOM
Mojo Horn Section presenterar sig med det vanliga Kontakt Player-utseendet och kan användas som fristående program eller som VST-, RTAS- eller AU-plugg. När ett instrument väljs laddas alla dess samplingar in, vilket tar rätt så lång tid. Fördelen är dock att användaren sedan kan välja och vraka bland speltekniker och artikulationer. Det finns även en nerbantad version av varje instrument som innehåller färre samplingar och som inte belastar internminnet lika mycket, fast på bekostnad av ljudkvalitet och äkthetskänsla.
    Till skillnad från andra blåsbibliotek har Mojo inga färdiginspelade sektioner; istället kan programvaran simulera upp till tio instrument som spelar unisont. I användning låter det bättre än vad jag först trodde, men givetvis inte lika fylligt som tio musikanter hade gjort.
    Det finns tre olika spellägen: polyfoniskt, monofoniskt och legato. Det sistnämnda gör en naturlig övergång mellan toner som spelas efter varann, vilket gör instrumenten mer naturtrogna. För att skapa ett naturtroget legato används tre olika legatoinställningar, beroende på hur snabbt växlingen mellan tonerna sker samt hur stort intervallet är.
    För att göra instrumenten spelbara finns ett antal olika artikulationer, bland annat sustain, staccato, stab, swell, crescendo, glissando, shake och drillar. Crescendo och swell är tempobaserade och anpassas automatiskt efter givet tempo, och längden kan bestämmas i antal taktslag. Även releasesamplingarna finns i ett par olika varianter för att skapa liv i tonernas utklingning. Byte mellan olika artikulationer och releasesamplingar sker med key-switching och användaren kan enkelt välja var på klaviaturen bytena görs.
    För att göra Mojo ännu mer uttrycksfull finns karaktärs- och anslagsinställningar som ändrar klangen och anslaget från mjukt och fylligt till hårt och aggressivt i sex steg. Dessa två inställningar kan med fördel styras via MIDI-fotpedal eller en så kallad breath control.
    Digitalt simulerat vibrato har en tendens att låta plastigt på blås och därför använder Mojo fysisk modellering för att skapa vibrato. Det innebär att modulationen svajar lite i både tid och djup – hur mycket beror på vilket instrument som används – vilket gör att det låter mycket naturtroget, speciellt på trombon. Det finns ett par olika typer av vibrato, bland annat Dirty Attack som ger lite extra blåsljud i ansatsen. Saxofonerna har dock naturligt, inspelat vibrato eftersom det skapas övertoner i deras vibrato.
    Värt att notera är att även om Kontakts användargränssnitt ligger som grund, så har Mojo sina egna skräddarsydda menyer och inställningar, vilket gör det överskådligt för användaren.

SAXOFONERNA
De fyra saxofonerna består av baryton, tenor, alt och sopran och täcker därmed in hela registret. När det gäller samplade saxofoner har jag aldrig några uppskruvade förväntningar, för de brukar inte låta speciellt kul. Därför blir jag positivt överraskad när jag prövar att spela på dem i Mojo. Inspelningarna känns balanserade och ganska välintonerade. Barytonsaxen har en brunstig ton i botten, tenorsaxen en bra balans mellan kropp och övertoner, alt- och sopransaxen ett drömskt vibrato. Eftersom alla vibraton är inspelade har dock samplingarna kortats ner och loopats rätt så bryskt. I ett arrangemang är det nog inget problem eftersom tonerna inte kommer att klinga speciellt länge, men det har smugit sig in knäppljud här och var som borde fixas till.
    De olika artikulationerna ligger högre upp på klaviaturen och känns väl genomarbetade och inspirerande att använda. Bland dem finns sustain med och utan vibrato, ”överblåsta” toner, oktavböjning, staccato, drillar, crescendon med mera. Givetvis finns det extra långa fallande utklanger för att man ska kunna skapa mer uttryck. Det som saknas är möjligheten att lägga till klaffljud och det ljud som uppstår när en ton släpps, och releasesamplingarna är inte lika bra som hos de andra instrumenten.
Saxofonerna kan inte hävda sig mot sina riktiga förebilder, men jag gillar dem ändå tack vare att artikulationerna är genomtänkta och fungerar bra tillsammans.

KLARINETTEN
Då jag har tillgång till ett par större orkesterbibliotek att jämföra med känns klarinetten inte som den bästa på marknaden, men den är helt okej att spela på. Vissa toner är ojämna i klangen och några drar åt vänster eller höger i stereopanoramat. Det som jag ändå gillar är dess ansats, som känns personligare än hos klarinetterna i mina orkesterbibliotek. Den passar säkerligen bra i ett storbandsarrangemang.

FLYGELHORNET
Även flygelhornet är ett instrument som finns i många orkesterbibliotek och jämfört med klarinetten känns det jämnare inspelat. Jag fattar direkt tycke för dess personliga ansats och testar att spela Aaron Coplands Fanfare For The Common Man med extra mycket efterklang. Resultatet är som taget ur en amerikansk krigsfilm. Flygelhornet passar mycket bra till att spela melodier i ett orkesterstycke eftersom det kan hävda sin plats i ljudbilden.

TROMBONERNA
Trombonerna består av bastrombon och trombon med och utan cup mute. Bastrombonen har en djup klang som går långt ner i registret utan att tappa stadga, och spontant känns den inspirerande att använda. Den vanliga trombonen har en okej klang i mellanregistret men saknar i mitt tycke lite stadga i botten. Det märks att fokus har legat på att skapa instrument som fungerar bra i en blåssektion, för trombonen går inte hela vägen ner till stora E utan stannar redan på lilla e. Tanken är att bastrombonen skall ta vid och fylla ut i det lägsta registret.
    Vid svaga anslag känns trombonerna lite syntaktiga och har inte samma närhet som exempelvis trombonerna i Chris Hein Horns (se MM 12-2006). Jag saknar även bräkiga fortissimosamplingar där instrument och musikant pressas till det yttersta. Trombonerna når inte hela vägen fram i detta avseende, utan är istället mer balanserade för att spela tillsammans i en sektion.

TRUMPETERNA
Även de två trumpeterna låter bäst när de spelar mezzoforte, för de saknar de starkaste ansatserna och blir onaturliga när de spelar pianissimo. Tanken är ju inte att de skall användas som soloinstrument, men i mitt tycke borde de ändå ha ett mer trovärdigt dynamikomfång. Trumpeten med cup mute känns mest äkta, för den bjuder på ett fint övertonsregister.

EFFEKTERNA
Mojo använder sig av de inbyggda effekterna i Kontakt och bland dem finns EQ, kompressor, limiter, distorsion, saturation, chorus, reverb och delay. Eftersom samtliga instrument är inspelade utan någon märkbar efterklang medföljer impulsreverbet EZroom som innehåller både långa och korta efterklanger – från stora konserthallar till små rum. I sammanhanget fungerar de väldigt bra och hjälper till att skapa stadga runt blåsinstrumenten. Samtliga effekter kan enkelt justeras via en meny.

I ANVÄNDNING
Den stora skillnaden jämfört med andra blåsbibliotek är att Mojo är mer användarvänligt. Olika artikulationer kan enkelt vävas samman med genomtänkt key-switching. Det händer mycket under huven som användaren inte behöver tänka på och sammantaget gör det Mojo tämligen enkelt att använda.
    Styrkan ligger i de artikulationer och riff som biblioteket innehåller. Jag blir också imponerad av den formantkorrigerande pitch-benden som kan skapa mycket naturtrogna böjningar av toner, speciellt på trombonerna.
    Laddningstiderna är på tok för långa, men det är tyvärr ingen ovanlighet med stora samplingsbibliotek. För att man ska kunna nyttja biblioteket fullt ut krävs en dator med rejält med internminne.

SAMMANFATTNING
Mojo Horn Section är ett välslipat verktyg för att skapa en bra blåssektion. Tempostyrda crescendon som automatiskt anpassar sig till ett givet tempo ger möjligheten att arrangera ett stycke utan att tio olika MIDI-kontrollmeddelanden måste justeras.
    Jämfört med liknande blåsbibliotek har instrumenten inte riktigt samma naturliga klang var för sig, utan Mojos styrka visar sig när instrumenten spelar tillsammans, något som om inte annat framgår av de demofiler som finns på tillverkarens hemsida. Användargränssnittet känns genomarbetat och bättre än konkurrenternas.
    Jag rekommenderar Mojo Horn Section till dig som behöver ett lättarbetat verktyg för att skapa blåsarrangemang. mm