Text: Nikki O’Neill
Foto: Laurel Geare

Arbete är allt

Det sägs att det spelas en Motown-låt varannan minut någonstans i världen. Många av dessa är skrivna av Lamont Dozier – han ligger bakom inte mindre än 54 amerikanska listettor och än fler odödliga soulklassiker, antingen på egen hand eller som en del av låtskrivarteamet Holland-Dozier-Holland. 70 år fyllda är han fortfarande aktiv, och MM träffade honom i Los Angeles för att prata om inspirationen och hantverket bakom låtskrivandet.

The Four Tops, The Supremes, Marvin Gaye, Martha and The Vandellas – det svindlar något när man börjar rada upp de artister som har spelat in Lamont Doziers låtar. Låtar med titlar som Stop! In The Name Of Love, Reach Out, I’ll Be There, Baby Love, I Can’t Help Myself (Sugar Pie Honey Bunch), You Can’t Hurry Love, Reflections, How Sweet It Is (To Be Loved By You) … bara för att ta ett axplock. Kort sagt, Lamont Dozier är en av tidernas främsta låtskrivare och vi har bestämt träff med honom i Stagg Street Studio, där Jeff Beck nyligen spelat in en platta ihop med Vinnie Colaiuta och Tal Wilkenfeld. Stagg Street har varit vänliga nog att låta oss få göra intervjun i deras studio och använda deras flygel.
    Vi väntar på Dozier utanför studion så att han inte kör vilse bland byggnaderna i det industriområde där studion ligger. Snart dyker en svart bil upp med en leende man i förarsätet. Han vevar ner rutan.
    – Du måste vara Nikki, eller hur? Tur att du stod här, annars hade jag nog kört vilse …
    Lamont Dozier har nyligen passerat sjuttioårsstrecket, blivit lite rundare om magen sedan Motown-tiden (“det är jag som står för matlagningen hemma”), och under ett tillfälle bekymrar han sig över sitt ena knä. Men när han spelar för oss eller pratar om musik, lyser det om honom. Hans röst låter mycket yngre än hans fysiska ålder, och inte helt olikt Bill Cosby i tonfallet.

Inspiration
En fråga som alltid ställs till låtskrivare är hur de ser på inspiration – var kommer låtidéerna ifrån? Det står snabbt klart att Dozier ser på sitt arbete ur ett andligt perspektiv.
    – Det är en tjänst som jag gör för världen. Jag kom till livet för att skriva låtar. Jag har ett väldigt andligt synsätt, och jag tackar alltid Gud för att han låter mig sätta mitt namn på hans musik. Jag tar inte åt mig äran för de här låtarna. Jag är bara en antenn eller budbärare som förmedlar budskapet.
    Du har tidigare sagt att varje årtionde har sin egen musa. Hur utvecklar man kontakten med denna inspirationskälla, tror du?
    – Jag brukar alltid säga till mina elever och barn att vill man ha kontakt med den här erans musa måste man jobba hårt. Man måste ha en riktigt god arbetsmoral, vilket innebär att sitta vid pianot som jag gör, sju dagar i veckan. Jag känner att man får tillbaka lika mycket som vad man investerar, helt enkelt. Om du lägger ned tillräckligt mycket energi i vad du än gör, så kommer musan att hitta dig.
    Han småskrattar och fortsätter:
    – Jag måste beskriva det på det sättet, eftersom jag tror att tur och framgång uppstår som ett resultat av passion och hängivelse. De två faktorerna kommer att få det att lossna för en.
    En annan klassisk fråga i låtskrivarintervjuer brukar vara hur stor andel av skrivandeprocessen som består av inspiration eller rena hantverkskunskaper. Idag är det många som går på musikutbildningar och låtskrivarkurser för att plugga harmonilära och lära sig skriva med olika typer av rim och låtstrukturer. Dozier erkänner utan omsvep att han inte kan läsa noter. Han har heller aldrig tagit formella musiklektioner, trots att flera av hans poplåtar har ovanligt sofistikerade element, med melodislingor som lägger jazziga färger och spänningstoner mot oväntade ackordföljder. Men han har jobbat fram sitt oerhört vältränade musiköra på egen hand.
    – Hantverket utvecklar du genom att skriva sju dagar i veckan och minst tre, fyra timmar om dagen. Och så måste du vara väldigt uppmärksam i livet. Se och lyssna. Musik, idéer och uppslag finns överallt omkring oss. Men för att kunna knyta dem till dig måste du vara medveten om att de finns där ute, och du måste verkligen tro på att de finns där. Då kommer de att hjälpa dig med dina hantverkskunskaper och göra ditt låtskrivande så bra som det kan bli.

Harmoniken styr
Under sitt samarbete på Motown med bröderna Holland (Brian, musik/text och Eddie, musik/ljudtekniker) var Doziers arbetstempo ännu intensivare. Låtar och demoinspelningar till artisterna snickrades fram och spelades in dag ut och dag in, ofta mellan tolv och arton timmar i sträck. Tillsammans skrev trion 4–500 låtar under åren 1962–72, vilket också inkluderar ett samarbete efter Motown som produktionsbolag och därefter som låtskrivarteam efter en slutlig brytning när Dozier ville satsa på en karriär som soloartist.
    – Vi bodde i princip i studion på den tiden. Det var ju inte alla låtarna som blev hits, men vi hade 54 listettor. 78 låtar hamnade i Topp 10-kategorin.
    Vad kännetecknar en riktigt bra melodi, tycker du, och hur kan man lära sig att skriva bättre melodier?
    – Jag brukar oftast börja med att experimentera med en ackordföljd, för jag har märkt att när jag väl hittat rätt mönster, så att säga, så brukar melodin leta sig ut.
    Dozier demonstrerar genom att börja spela refrängackorden till Where Did Our Love Go, och visst hör man Diana Ross och de andra Supremes-tjejerna i sitt inre öra. Han spelar olika inversioner av ackorden, och sångmelodin glider fram i topptonerna som en surfare på en våg. Han börjar sjunga texten, missar ett ackord, småskrattar och spelar det rätt efter några sekunders sökande på tangenterna.
    – Men du hörde hur melodin kom fram, eller hur?
    Vi nickar och han börjar spela versen och refrängen till (Love Is Like A) Heatwave i stället.
    Så du låter harmoniken påverka hur melodin ska gå?
    – Ja, absolut. Någonstans i den där gruppen av toner finns melodin, och den kommer förr eller senare fram till mig. Men det kräver det där ständiga, outtröttliga sökandet varenda dag. Man måste ha energin att orka jaga efter det där ackordet som fattas, vare sig det är på piano eller gitarr. Men har du den orken, så kommer det att hitta dig.
    Lamont Dozier säger ofta att han älskar att använda “counterpoints” i sina låtar, men det är inte klassisk kontrapunkt á la Bach som han refererar till utan snarare kontrasterande element i själva låten, arrangemanget eller instrumenteringen.
    – Jag menar till exempel alla instrumentala riff, “hooks” och bakgrundssången. De bidrar till att lyfta fram handlingen i låten ännu mer. Körerna har speciell betydelse för mig eftersom jag är en gammal doowop-sångare från början. Jag har använt mig av allt som jag lärde mig när jag stod och sjöng med min lilla vokala grupp i gathörnen på 50-talet. Det hjälpte mig verkligen att utveckla mitt öra. Ju mer tid du lägger ned på något, desto bättre kommer du att bli på det.
    Romantiska och impressionistiska tonsättare påverkade också Dozier som en liten pojke, där han växte upp i bilindustrins Detroit.
    – Min faster var en klassiskt tränad pianist och pianolärare. När jag var fem eller sex år brukade hon sätta mig bredvid sig på pianopallen medan hon undervisade andra, och jag tänkte att herregud, jag kommer aldrig att kunna spela så där. Hon spelade alla de där bitarna som jag älskade, som Bach, Claire de Lune med Debussy, och så polonäserna av Chopin.
    Lamont beskriver övertygat Chopin som “den förste poplåtskrivaren.”
    – Om du lyssnar på vad han skrev, så var det väldigt kommersiellt. Han skrev de där otroliga melodierna och sidomelodierna, och massorna älskade honom.
    Dozier börjar sjunga de första tonerna från Chopins berömda militärpolonäs och säger:
    – Du behöver inte vara musikvetare för att ta till dig den melodin! Han var en popartist, så som jag ser det.
    Du har själv en förmåga att knåpa ihop starka och ofta dramatiska melodier, med låtsektioner som verkligen kontrasterar varandra både melodiskt och harmoniskt. Ett riktigt bra exempel på det är Reach Out, I’ll Be There som blev en av Four Tops mest kända låtar. Hur kom den till?
    – När Brian Holland och jag satte oss ner vid pianot, spelade han upp den här lilla ryskklingande melodin som han hade pulat med (Lamont sjunger introt för att demonstrera). Men han gjorde det i ett långsamt och utdraget tempo. Jag sa till honom att fortsätta spela det där, men dra upp tempot lite. När han gjorde det, så slängde jag mig över tangenterna och svarade med ett gospelinfluerat “And if you feel that you can’t go on...”. Jag gjorde det som en kontrasterande “counterpoint” till vad han hade spelat. Och därefter la vi till alla bryggor och “turn-around”-fraser, och låten växte fram allt eftersom vi bollade idéer fram och tillbaka. Kontrasterna är en byggsten i kommersiellt låtskrivande. Motowns filosofi gick ut på att lyssnaren måste fångas inom de första åtta takterna, och därför la vi ner möda på att skapa intressanta, men korta intron. Och sen måste man upprätthålla folks intresse genom resten av låten.
    Du började som trummis. Tror du att den kunskapen har bidragit till ditt låtskrivande?
    – Absolut. Ibland känner du beatet i en låt före allting annat, eller så upplever du någon sorts beat som en “counterpoint” till melodin eller ackorden du redan skrivit, och så leds du i en ny riktning. Jag rekommenderar alla låtskrivare att lära sig så många instrument som möjligt. Experimentera med dem – man blir ofta överraskad varifrån nästa idé kan komma. Du kan få uppslag till låtens format när du sitter vid trummorna, till exempel. Jag brukar sitta med en gitarr ibland, och man får ett helt annat perspektiv än vid pianot.
    Vad har du för tips vad gäller texter?
    – Jag lägger alltid märke till människorna runt omkring mig. Jag går ofta på restauranger och hör folk prata. Och ibland använder jag en teknik som jag kallar för “tänk om ...?”. Tänk om jag tar den här killen, som är kär i henne, och hon är kär i någon annan … sådana situationer, ungefär. Jag kan hitta på olika scenarier också för att göra huvudpersonerna mer annorlunda. På det här sättet kan jag skriva en kärlekslåt, eller en låt som uppmanar människor att gå samman kring en sakfråga, kanske till något välgörenhetsändamål. För musik har ju en unik förmåga att kunna lindra olika sorters smärta ute i världen. Fast jag kan också skriva om en skurkaktig politiker eller så ...
    Det Dozier hänvisar till är sin starkt Nixon-kritiska Fish Ain’t Bitin’ från 1974. Textrader som “Tricky Dick, please quit” gjorde att han hamnade på den amerikanske presidentens svarta lista.
    – När jag fick reda på att jag hade hamnat på hans lista över nationens fiender blev jag överlycklig! Det var ju ett jättebra karriärlyft för mig som soloartist och en chans att tjäna pengar. Om man på hans lista blev man kändis direkt. Nixons lakejer skrev ett brev till mitt skivbolag och sa att de borde sluta ge ut mina plattor eftersom jag inte visade respekt för presidenten. I stället publicerade bolaget brevet i en jättepopulär tidning på den tiden, vilket fick den att åka i raketfart upp till nummer nio på topplistan, och jag utsågs till det årets popartist …
    Hur viktigt är det för dig att själv älska de låtar du har skrivit?
    – Det är inte så nödvändigt, så länge jag kan uttrycka känslan och få ut budskapet på rätt sätt. Det räcker att jag känner att låten är betydelsefull nog för någon annan att höra. Man kan aldrig veta vem det är som man skriver för – det kan vara en liten tant i Pasadena. Jag försöker att vara gripande i mitt sätt att skriva, så att jag säger något i låten som någon annan kan få hjälp av. Allt jag gör ska ha ett syfte, men jag är inte alltid själv den som kan höra det.
    Jag frågar eftersom många låtskrivare skriver vad de tror att deras publik kommer att gilla, medan andra skriver för sig själva och kanske har turen att publiken håller med dem.
    – Jag kan inte tänka på någon särskild målgrupp när jag skriver. Mina låtar riktar sig till alla som vill lyssna, och så har det alltid varit för mig. Jag måste bara få ur mig låten, och förhoppningvis innehåller den några verktyg som kan lösa ett problem för någon annan.

Fortfarande aktiv
Efter Motown-eran fortsatte Dozier att skriva låtar och ge ut en rad av soloalbum. Efter en ivrig inbjudan av Pete Waterman (som senare ingick i producenttrion Stock-Aitken-Waterman) flyttade Dozier till London. Där skrev han hits som Invisible till Alison Moyet och Two Hearts till Phil Collins, som fick ännu en hit med sin cover på You Can’t Hurry Love – förstås skriven av Holland-Dozier-Holland. Så småningom flyttade han tillbaka till USA med sin familj, och Los Angeles blev den nya basen.
    Idag är det 10-tal, och även om Dozier har passerat den officiella pensionsåldern fortsätter han att jobba för fullt. Han skriver ihop med samtida artister som will.i.am och Joss Stone, och kom just tillbaka från England efter att ha jobbat med Cliff Richards senaste platta. Trots att han komponerar sju dagar i veckan har han också lyckats klämma in ett extraknäck de senaste fem åren som gästlärare på University of Southern California.
    Avslutningsvis pratar vi om Lamont Doziers senaste projekt. Han håller sig nämligen inte bara vid sin läst som hitmakare. När filmkomedin First Wives Club (med Goldie Hawn och Bette Midler) gjordes om till musikal återförenades han med bröderna Holland efter många år för att skriva musiken till den. Arbetet pågår just nu, och han skriver också för en annan musikal, som är “mer familjevänlig”.
    – Det blir en del jonglerande när jag arbetar med två musikaler samtidigt. Men jag är van vid att jobba på många olika projekt. Och jag älskar musikaler! mm